Jag har fått en puss av gubbdjäveln

Nu ska ni få höra!

Sedan jag blev hundägare för ett och ett halvt år sedan har jag flera dagar i veckan tagit en morgonpromenad runt fälten utanför ungarnas skola. Vi är många som har samma rutiner, så ofta träffar man på samma människor och hundar under sina promenader. Redan första hösten brukade jag stöta på en gammal man som gick med sin gamla irländska setter. Jag hälsade alltid artigt "Bonjour", men han tittade bara ner i marken och svarade inte. I flera månader hälsade jag, men inte han. Hans hund gillade mig i alla fall, så den kom alltid fram och hälsade på vingliga ben. Hunden är lite krum i ryggen och helt vit runt nosen. Gammal men vänlig skulle man kunna säga. Till skillnad från ägaren då.

Efter ett par månader började den gamla mannen plötsligt att hälsa tillbaka. Han tittade fortfarande ner i marken, men han hälsade. Framgång! Och så har vår "relation" fortsatt att utvecklats under det senaste året. Efter ett tag tittade han på mig och så småningom sa ha ett par ord på franska och ett par stapplande ord på engelska. Se, han kan faktiskt hjälpligt kommunicera på engelska, fastän han är vallon...

Efter sommaren har han ibland stannat till och pratat ett par artighetsfraser. Bara när jag går själv med min hund, aldrig när de andra "tanterna" med respektive hundar är med. Då ser han bara sur ut. Innan jul så hände en särskild händelse. Jag möter husse och hund på fälten som vanligt. Jag klappar om hans hund som glatt kommer fram och hälsar och jag säger att det är kul att bli så vänligt bemött av hunden varje morgon. Då plötsligt tittar han pillimariskt på mig och säger: Men jag då? Är inte jag trevlig???! Ehhhh.... Jodå försäkrar jag (men känner mig lite tvivlande) leende och klappar honom lite vänligt på axeln. - Visst är du trevlig du med! Och så går jag där ifrån med ett stort leende på läpparna. Gubben har ju humor!

Tiden går. Vi hälsar, säger några artighetsfraser och går vidare.

I morse hände det!!! Jag möter mannen och hunden. Jag stannar till och klappar på hans hund. Då kommer han fram och hälsar belgiskt/fransk vis, genom en kindpuss. Och jag finner mig snabbt och pussar tillbaka, helt naturligt, precis som om jag aldrig gjort något annat i hela mitt liv. (Ja, jag är förvånad själv! Näst intill chockad faktiskt! Hur kunde det hända? Hur kunde jag bara "hälsa" så där och det kändes helt okej? Herrens vägar äro outgrundliga.) Vi pratar lite om väder och vind. Och sedan går vi där ifrån. Jag med ett större leende än på lääänge. Tänk! Det tog "bara" ett och ett halv år att bli accepterad av "gubbdjäveln" (som från och med nu borde få ett mer passande namn)!

Ja, det här är en av mina absolut största stunder här i Waterloo. En vardaglig händelse som kanske verkar obetydlig. Men för mig känns det stort. Jag har vunnit en belgares förtroende! Så häftigt!