onsdag 27 februari 2013

Hemma!

tisdag 26 februari 2013

Flygrädd

Egentligen borde jag nu ha supit ner mig ordentligt, eftersom jag är så himla flygrädd.  Men jag har inte gjort det, för jag är rädd att jag inte orkar flaxa med vingarna hela vägen då... Snart dags för boarding. Suck. Nu vill jag bara vara hemma i Frankfurt igen.

Räkmacka

Kostade "bara" 159 kr inklusive en Ramlösa... Nu ska jag snart hoppa på flyget igen, men jag var så himla hungrig så nu fyller jag magen med räkor.

På väg hem

Efter en lång arbetsdag är jag nu på väg till flygplatsen igen. Huvudet är fullt av tankar och idéer.  Det kan nog bli spännande och utvecklade det här.

måndag 25 februari 2013

I Göteborg

Jaha, då var man på plats då. Har jobbat fram till nu och har ett par timmar kvar att göra. Har träffat min nya chef och det känns bra. Bor 100 m från universitet så det är nära och bra. :-) Har lyckats blogga från mobilen idag och känner mig jättestolt! He, he.

Om mobilitet

På flygplatsen

Ja då är man snart på väg då...

På väg till Göteborg

Var precis på flygplatsen och vände nu tidigt på morgonen. Det har kommit snö under natten och ett stort antal flyg hade ställts in. Bland annat mitt :-( Nu åker jag inte förrän efter lunch i stället.
Jag ska hem och jobba på Göteborgs universitet. Två dagar var det tänkt, men nu blir det bara drygt en...

lördag 23 februari 2013

Mamma och pappa på besök och Buzz-rapport

Igår kom mamma och pappa hit från Sverige. Så himla kul, tryggt och skönt. Buzz mår mycket, mycket bättre. Redan igår märkte man att han piggade på sig och idag är han i princip sig själv igen. :-) Skönt att han repar sig så snabbt, för då kommer det inte att känns lika eländigt på torsdag när det är dags för nästa dos.

Fick ett tips av en bloggvän att mäta omkretsen på benet för att se om tumören minskar - och den minskar! Från 14 cm när jag började mäta igår till 13 cm idag! Hoppas att det håller i sig. Jag kan även känna att tumören liksom degat till sig. Nu ska den få mer än den tål!

torsdag 21 februari 2013

En slagen hjälte

Idag är inte Buzz på topp. Märkbart påverkad av gårdagens aktiviteter ligger han på golvet under soffbordet. Han har ont trots smärtlindring och verkar allmänt medtagen. Usch vad det känns hemskt att se honom så. Är detta det bästa för Buzz? Jag vacklar. Trots att hans allmäntillstånd är påverkat åt han i alla fall med god aptit både i går kväll och i morse. För en liten stund sedan ville han dock inte bli mutad ens med korv.
Buzz med en scarf över sig, så han inte blir kall där han ligger
Vi har en ny strålningstid på torsdag nästa vecka. Repar han sig snabbt får det väl bli en strålningsomgång till. Har han inte återhämtat sig vet jag inte hur jag ska göra. Under veckan som kommer bör jag få besked om tumören de tog bort och eventuellt den tumör han har på benet med. Då kanske det blir enklare att besluta om nästa steg. Eller inte... :-(

onsdag 20 februari 2013

Hemma igen

Buzz är hemma efter en mycket händelserik dag. Det blev inga biopsier, utan en direkt operation där de tog bort knölen vid revbenen. Den satt "lätt" till, så de tyckte att de lika gärna kunde ta bort den med en gång. Sedan fick han sin första stråldos. När jag skulle hämta upp honom hade de inte lyckats väcka honom ordentligt ur narkosen och jag blev jätterädd. En och en halv timme extra fick jag och dottern sitta i ovisshet och vänta i väntrummet! Sedan kom de ut och sa att han mådde bra och så fick vi äntligen åka hem. Buzz grät hela vägen hem och pussade oss på munnen. Han var nog hög på smärtstillande, för vi tog en kisspromenad runt kvarteret direkt när vi kom hem och han mer eller mindre rusade runt. Sedan åt han mat med mycket god aptit. Nu, ett par timmar senare är han inte lika tuff längre. Det är en slagen hjälte jag har i soffan bredvid mig.

När Buzz var på kliniken åkte jag hem och jobbade lite en stund och så tog Sid och jag vår först ensamma promenad tillsammans. Det gick så himla bra! Han går hur fint som helst i koppel nu och han skällde inte ens ut vår granntant. ;-) Faktum är att hon kommenterade hur bra det gick och jag frågade om hon verkligen menade det. Ja menvisst sa hon. Förut skällde han när vi pratade, det gör han ju inte nu! Och det har hon ju rätt i. Tänk vad bra med lite perspektiv på tillvaron ibland.

Ikväll har vi sett sista delen av Twilight och Sid har skällt ut varenda varulv han sett på tv-skärmen. Den hunden TITTAR verkligen på tv. Buzz har aldrig brytt sig. Än mindre just i kväll.

God natt!

Idag blir en "strålande" dag!

Fick precis en tidigare tid till djurkliniken nu på morgonen. Jag ska vara där redan 13.30 IDAG. Då ska det tas biopsier och ges en första stråldos. Håll nu tummarna för oss alla. Tyvärr känner jag mig inte sådär hoppfull och glad som man kanske borde försöka vara. Jag är ganska mycket realist (eller pessimist) när det väl kommer till kritan. Tumören är stor och går inte att ta bort kirurgiskt och jag tycker att jag kan känna att det kommer flera små runt om den stora redan nu. Dessutom ska de ta ett prov på en knöl som sitter vid revbenen. Är det också en cancerknöl så har det ju redan spridit sig. Men okej. En dag i taget var det ju. Detta är ytterligare en.
 PS. Min man stötte på ordet "figurin" för första gången i sitt 45-åriga liv igår när jag satt och skrev på min blogg (se inlägget före detta). Han trodde att jag hade hittat på ordet själv, för jag är ganska bra på det i normala fall. Men ordet figurin finns ju i allra högsta grad. Tänk att jag kunde lära honom något nytt för ovanlighetens skull. ;-) DS

tisdag 19 februari 2013

"Vill ha"-figurin

Inspirerad av bloggaren Oumberliga Peter letade jag idag rätt på den där porslinsfigurinen som jag bara tycker är så himla cool.
Visst är den helt omöjlig och samtidigt lockande på något sätt? Det tycker i alla fall jag. Figurinen THE FAMILY PORTRAIT kommer från Llardó, är formgiven av Jaime Hayon och kan bli din till det facila priset av dryga 1300 €. Om jag hade så mycket pengar över hade jag nog investerat. Fast nu ska jag investera i Buzz hälsa i stället.  Hade säker kunnat bli både två och tre figuriner om jag valde annorlunda. Om det är lockande att prioritera om?! Nix, inte det minsta. Fast jag hade gärna haft en sådan här figurin - också. :-)

måndag 18 februari 2013

Uppskjuten strålbehandling :-(

Knölen på frambenet växer i raketfart. :-(((
Fick besked om, så sent som 40 minuter före behandlingen, att vi inte hade någon tid idag. Ingen tid??? Jag hade ju min lapp med tiden på. Konstigt de uttrycker sig tyskarna, men anledningen var tydligen att strålningsapparaten var ur funktion. Så nu har vi en ny tid på torsdag. Synd. Buzz knöl växer med raketfart och varje dag är dyrbar.
Här går vi med hundarna jag och mina sportlovslediga ungar.
Jag hade laddat mentalt hela helgen och förberedde Buzz med långpromenad i solskenet och sedan dusch och fön innan avfärd. När jag fick besked om att det inte blev något idag grät jag en skvätt i ren besvikelse och frustration. Samtidigt släppte spänningen i kroppen. Usch vad jobbigt sådant här är.
Här har Buzz ♥ hoppat upp i knät för att trösta mig när jag ringer och beklagar mig för maken...
För dem som funderar på det här med att ge hundar strålbehandling hittade dottern en jättebra och informativ film om detta på Youtube. Det är exakt den typen av cancer Buzz har, av dokumenterad grad två (kan ha förvärrats till grad tre).
Jag lovar berätta om mina erfarenheter och hur vi resonerar framöver. Behandlingen är svindyr och självklart vill vi bara Buzz det bästa. Vi tar en dag i taget och så får vi se hur det går.
Nyduschad och fin. Gosebuzzen ♥♥♥!
Idag var faktiskt första gången Sid galopperade runt och var lite mer självständig på promenaden. Jättekul att se! Bara han inte blir för självständig. Känner mig lite osäker på hur stora svängar han tänker ta ut. Han tuffar till sig snabbt.
En nyfiken Sid.

söndag 17 februari 2013

Åtta saker ni inte visste om mig

Tjoho! Jag har fått en bloggutmärkelse eller bloggutmaning från Fru Venus (som jag följt i princip sedan hon började blogga). Utmaningen går ut på att jag ska berätta åtta olika saker om mig själv. Hmm. Var ska jag börja?
  1. Min viktigaste och trognaste bloggföljare min mormor som är över 90 år gammal. De dagar jag inte skriver något får jag lite dåligt samvete, för jag vet att hon tittar in på min blogg alla dagar hon kan och orkar. Tycker själv att hon är värd lite extra underhållning om dagarna och du ska veta att jag tänker på dig mormor. :-)
  2. Jag ville bli civilingenjör när jag blev stor och påbörjade också en sådan utbildning i slutet av 80-talet. Fel inriktning på utbildningen gjorde att jag helt tappade lusten och tillslut sadlade om och läste till gymnasielärare i matematik och fysik (förövrigt mina sämsta skolämnen på gymnasiet...). Min största framgång på tekniska högskolan var nog annars att jag blev vald till årets lucia första året jag var där. ;-) Idag är jag licad i elektronik men arbetar med universitetspedagogisk utveckling som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
  3. Född och uppvuxen på världens vackraste och älskvärda ö - Gotland. Trots inflyttade föräldrar som pratar halländska och småländska så lade jag och mina tre syskon oss till med gotländska. Med åren har gotländskan slipats av lite, men med tillräckligt mycket alkohol eller inspiration från andras hemlandstoner så kan jag bräka på som aldrig den.
  4. Heminredning och lampor är en stor passion. Gärna italienska eller danska designlampor, äldre art deco lampor eller bara uppseendeväckande, galna och udda lampor. Tyvärr syns det inte särskilt i mitt hem, då de flesta skapelser jag faller för är alldeles för dyra. Men det är i alla fall en lidelse jag har. En annan passion jag har är konst och konsthantverk. Keramik och trä är material jag speciellt uppskattar.
  5. Jag tycker om att måla och skapa. Har alltid tusen idéer och genomför bara en promille av dem. I slutänden tycker jag alltid att alla andra gör det bättre än jag och så kommer jag liksom inte vidare. Men det finns en glädje i att skapa med sina egna händer och det händer någon gång då och då att det blir något som jag till och med är nöjd med själv.
  6. Jag pratar i telefon med mina föräldrar ofta och länge. Har alltid gjort. De är mina största idoler och de bästa supportrarna man kan ha. De stöttar, tröstar och gläds med mig mest varje dag. Jag hade gärna haft dem som grannar, men så har det inte blivit. Som vuxen har omständigheterna i stället fört mig till andra städer eller t o m länder. Kanske lika bra det, för jag är en riktig mamma- och pappagris ;-)
  7. Som barn var jag stolt ägare till bland annat ett gotlandsruss. Strax före jag gifte mig skaffade vi en katt (abessinier) som tyvärr fick flytta ut ett par år senare då han inte kunde förlika sig med tillökningen i familjen. Många småbarnsår höll vi oss med tamråttor som sällskapsdjur. Vi hade väl ett 15-tal genom åren och jag saknar fortfarande en del av dem... Hund kom egentligen först in i mitt medvetna liv som ensam desperat hemmafru. Många timmars promenader har det blivit sedan dess. Fast någon "hundnörd" är jag egentligen inte, även om det ibland kan se ut så på min blogg. Kanske har hundarna dock fått större plats i mitt liv än de hade fått om jag hade jobbat som alla andra. Men så älskar jag dem förstås ändå villkorslöst...
  8. Jag sjöng i barnkör, spelade trombon i brassband och tog privata pianolektioner under hela min uppväxt. Efter att ha varit aktiv i studentorkestern och spexet under mina universitetsstudier tystnade musiken inom mig. Jag är förvånad själv och undrar fortfarande hur det kunde hända?
Nu skulle det vara roligt att få skicka vidare denna bloggutmaning till några andra. Hoppas att Fianathome, Melody Shih tzu (Förlåt, men jag kom just på att du nog redan gjort detta va? Isåfall struntar du i det) Trädgårds/Hage-intresserad och Bingolotti vill anta utmaningen att berätta åtta saker om er själva!

Jag har planterat lite vårkänsla

Hittade primulor på mataffären igår. Köpte några stycken och arrangerade dem i en korg i dag på morgonen. Är riktigt stolt över mig själv. Främst för att jag verkligen genomförde mitt lilla miniprojekt. Ofta blir saker och ting bara stående.
Antar att planteringen blev av för att jag verkligen, verkligen behövde lite vårkänsla inomhus. Det är  fortfarande är lite snö kvar ute. Grått, grått, grått.
Och så en bild på min allahjärtansdagsblomma, som ju borde lagts upp på min blogg för tre dagar sedan. Ja, ni ser. Alla projekt blir liksom inte genomförda... ;-)

lördag 16 februari 2013

Lördagseftermiddag

Sonen har en kompis från Belgien på besök. Dottern är inne i Frankfurt tillsammans med ett par kompisar. Själv sitter jag här och slappar efter en intensiv vecka med brorsan och hans familj och en 1,5 timmes lång regnpromenad tillsammans med maken och hundarna genom skog och mark. Vi har ätit så mycket restaurangmat denna vecka att jag just nu föredrar en kopp te och en ostsmörgås framför den finaste galamiddagen. På några få dagar lyckades vi äta både koreanskt, kinesiskt, indiskt, turkiskt och tyskt. Slå det ni om ni kan! ;-)

Ikväll blir det fläskfilégryta med rotsaker och syltlök innan vi tittar på Melodifestivalen. Det är så himla kul att kunna se lite svensk tv ibland. :-)

Just nu saknar jag:
  • En svensk dagstidning
  • Fysiska kollegor
  • Mina målarkompisar i Waterloo
  • Inspiration
  • En promenadkompis
  • Mammas bullar
  • Våren
Och så vill jag skicka en särskild hälsning till min mormor som läser min blogg. Hörru mormor, jag skulle vilja få det där receptet på "sockerkaksliknande tjocka pannkakor" som du steker i stekpannan och sedan vänder i strösocker och kanel! Tror att scouterna gör något liknande utomhus. Kanske det är någon annan som vet vad jag menar? Har inte ätit dessa sedan jag var liten, men skulle vilja kunna göra dem till mina ungar/tonåringar nu.

torsdag 14 februari 2013

Här "chillar" några killar

onsdag 13 februari 2013

Bror med familj på besök

Och idag har jag fått den äran att ta hand om mina brorsöner alldeles själv. Dagen började med en morgonpromenad med hundarna. Alla knatade på utan gnäll. Nästan...
Sid blir milt "torterad" av N, som fullkomligen älskar honom. Han vill ju inte gå, så jag bär honom hör jag honom säga bakom min rygg... Vvavvava försiktig stammar jag fram. Miljöträning och socialisering i ett kan man väl säga? ;-)
H håller koll på Buzz. De leker "springa efter godiset" och det funkar hur bra som helst. Sid har inte fattat den leken ännu till Ns stora förtret.
Här tittar vi på fåglar och upptäcker något som jag tror är en höna, men killarna tycker det mest liknar en undulat... Vad är det för något? Någon som vet?
Nu ska vi till leksaksaffären och fixa lite Lego. Tjolahopp.

tisdag 12 februari 2013

Vad är ett hundliv värt?

I rena pengar:
  • Kostnaden för avlivning + inköp av ny hund?
  • Eller mindre?
  • Eller kanske mer?
Ikväll lät vi göra en grundlig undersökning av Buzz hälsostatus. Han mår toppen med avseende på blodvärden, lungor och hjärta. Ett litet irriterande men dock. Han har en elak cancer på frambenet som inte går att operera. Vad göra? Vi har efter samråd med en expert beslutat oss för att:
  • Strålbehandla Buzz fyra gånger (och första gången tar de även biopsier på de misstänkta knölar som han har lite överallt...)
  • Om strålbehandlingen har effekt (vilket den kan ha på både positiva och negativa sätt) som förväntat kan man i fas två ge en cellgiftsbehandling (6-8 ggr).
Beroende på biopsisvar och respons på de olika behandlingarna kan vi förvänta oss att Buzz lever 6 månader till två år till. Allt till en liten nätt kostnad som motsvarar en härlig semestervecka  med all inclusive på någon solig semesterort för hela familjen. Är det värt det? JA, det kan det väl vara. Bara inte Buzz får lida i onödan, utan att vi verkligen köper lite extra kvalitetstid åt honom och oss. Vi får ta en dag i taget och se hur det hela utvecklar sig.

Finns cancern "bara" på benet kan man i teorin amputera det. Var går gränsen för vad man kan utsätta sitt husdjur för i ren egoism? Enligt veterinären klarar sig små lätta hundar sig väldigt bra trebenta. Det sitter mer i huvudet på ägaren menade hon. Jag vet inte. Trodde inte ens att jag skulle överväga en sådan åtgärd. Men.... det är ju min älskade hund det handlar om denna gång, inte någon annans.

fredag 8 februari 2013

Tid hos specialist för Buzz

På måndag kväll ska jag besöka en specialist (onkolog) med Buzz. Vi ska till en supermodern anläggning i grannstaden. Säkert mycket, mycket dyrare än min veterinär nedanför backen... Där kan de i alla fall ta röntgenbilder, ultraljud och göra skiktröntgen mm. Det känns som ett bra beslut att åka dit och få reda på vad vi kan göra, alternativt inte göra. Just nu irriterar det mig mest att jag inte kände till denna toppmoderna anläggning förra sommaren eller bara före jul. Då hade Buzz chanser troligen varit betydligt större. Men man kan väl inte gå och älta sådant hela dagarna. Nu gör jag vad jag kan, så länge det verkar vara vettigt och bra för Buzz. Han är den som fortfarande är minst påverkad, så till vida att han inte går och funderar på varken sin cancer eller sin dödlighet. Faktum är att han är riktigt glad åt sin nya hundkompis i stället!

Positiva hundpromenader :-)

Igår morse vet jag inte vad som hände. Vi mötte Helmi med mopsarna och Sid skällde kanske "bara" tre-fyra gånger och sedan var han tyst. Sedan mötte vi två damer med en Bichon frisé och en "kortbent, korthårig Berner Senner" (vad fasen heter den rasen igen?). Inget skall förrän vi är jämsides med dem och sedan bara gnyende och pipande. Sist träffar vi på schäfern Paula med hennes matte. Något skall precis när vi är jämsides, sedan lite gnyende och sedan tyst. Jag stannade och pratade en liten stund och Sid vågar efter en stund sig fram och nosa på Paulas bakdel, sedan kommer han och sätter sig hos mig och väntar! Tjoho!

Sammanlagt gjorde vi fyra riktigt bra promenader igår, med lite skäll och stort självförtroende. Tänker mycket på Buzz cancer och hur jag ska göra. Detta har gjort att jag inte haft närvaro att oroa mig så mycket för hundmöten och skäll när vi varit ute och gått. Jag har nog gått i min egna lilla värld lite grand. Tror att detta i kombination med att Sid börjar acklimatisera sig ger utdelning. Inget ont som inte för något gott med sig...

På kvällen stod Sid och skällde på sin egen spegelbild i altandörrarna. Maken blev så himla irriterad så han tillslut utstötte ett vääääääldigt besämt och högt "NEEEJ". Resultat? Hunden tystnade och förblev tyst resten av kvällen. Ikväll får min make den äran att säga nej en gång till om Sid går igång på sin spegelbild igen. Jag har tydligen inte varit lika bestämd i mitt framförande som maken...

Jag har fått svar från den tyska säljaren angående Sids avsaknad av chip. Sid hade tydligen ett chip när han lämnade Danmark. Uppfödaren själv hade en egen chip-läsare och visade att det satt där enligt den historia jag fått berättad. Men Sid hade i höstas en stor abscess i nacken som var infekterad och varig. Denna hade den tyska säljaren själv stuckit hål på och klämt, men inte kollat innehållet som var både mjukt och hårt. OM chippet "ramlat" ut borde det väl ha varit vid detta tillfälle kan man misstänka. Man kan faktiskt ana ett ärr i Sids nacke med lite god vilja. Sant eller falskt? Tja, vem vet? Hur som helst måste jag chippa och vaccinera honom igen. Jag vågar inte lita på passet längre och dessutom har det ju ingen validitet om vi ska åka till Sverige i sommar.

PS. Idag var Sid tyvärr inte lika tyst på morgonpromenaden som igår, men det var ingen katastrof. Det går lite upp och ner kan man väl säga. Fast om jag jämför med när han kom så är det redan stor skillnad. DS

torsdag 7 februari 2013

Min dotters rum

... en alldeles vanlig dag.
Ska man skratta eller gråta? Jag har gjort båda delarna och ser ingen ljusning. Minst en gång i veckan är allt upplockat, dammsuget och våttorkat. Men vad hjälper det när det ser ut så här efter ett par dagar igen?

onsdag 6 februari 2013

Välkommen våren!

 
 
Vad är det för fel? Snön var ju borta igår och nu ser det ut så här igen. Och mer ska det komma till helgen tydligen. Fy fasen.

De mest konstfulla naglarna

Var jag och fixade i måndags. Jag har nog de mest artistiska naglarna jag någonsin haft. De är verkligen både vackra, tjejiga och våriga. :-)

tisdag 5 februari 2013

Ett j-vla dåligt veterinärbesök!

Var hos veterinären ikväll. Det var det sämsta veterinärbesöket någonsin!

Buzz har troligen bara ett halvår kvar. Tumören växer med raketfart. En operation måste nu ske av specialist och kommer troligen kräva hudtransplantationer och cellgifter/strålning för att han ska få ett par extra månader. Det var i alla fall vad min veterinär trodde. Jag har fått telefonnumret och Buzz alla provsvar så att jag kan kontakta en onkolog i grannstaden. Får väl göra det för att känna att jag uttömt alla möjligheter. :-(((((((((

Sid fick tokspel på en hund som liknade den han mötte på promenaden tidigare idag (och skrek sitt dödsskrik åt) inne på veterinärkliniken. Han skällde i ett sträck och var totalt utom sig. Och det var jag och alla andra med efter en stund. Fy f-n säger jag bara. Jag hade kunnat avliva min hysteriska lilla nakenhund där på plats och ställe med mina egna bara händer i utbyte mot att Buzz fick ett längre liv... Så här efteråt undrar jag om det kanske var DEN hunden han mötte, eller om de bara var väldigt lika?

Förresten hade inte Sid något chip, trots hans fina vaccinationspass... Hur stor är sannolikheten att det ramlat ut? Veterinären sa att det faktiskt KAN hända, men då direkt efter insättningen och då borde en uppmärksam ägare ha upptäckt det.

Värsta hundmötet

...råkade jag ut för idag. Sid gick lös tillsammans med Buzz. Det brukar Sid få göra när vi inte är i tätbebyggt område eftersom han inte är överlycklig i koppel - en kompromiss vi båda gillar. Han är mycket säkrare nu och behöver inte skälla hela promenaden för att hålla obehöriga på avstånd. Vi mötte ett par hundar, Sid skällde ett par skall och så gick vi vidare. Funkade bra om man jämför med hur det var i början på våra promenader. Sedan mötte vi en schäferliknande hund, troligen någon mix. Husse gick med sin hund utan koppel och fick sin hund att sitta ner när vi skulle gå förbi. Såg stabilt och tryggt ut. Buzz som är rädd för stora hundar och "elaka" hundar reagerade inte alls på hunden. Han brukar ganska tidigt och tydligt tala om för mig om det är en otäck, eller oberäknelig hund vi möter. Sid skäller ett par skall och den stora hunden reser sig och travar (inte hotfullt, snarare nyfiket som jag uppfattar det) fram mot Sid. Ser fortfarande lugnt ut från båda hundarnas sida. Plötsligt blir Sid JÄTTERÄDD och börjar skrika som om hans sista stund är kommen och den stora hunden jagar (inte aggressivt är min uppfattning då han varken använder tassar, morrar eller reser ragg utan mer nyfiket/lekfullt?) iväg honom typ fem-tio meter. Husse ropa tillbaka sin hund och Sid springer skrikande (!) tillbaka till mig = räddningen. Efter denna episod morrar och skäller Sid i nästan två kilometer... Jag försöker låtsas som om ingenting har hänt, för att inte bekräfta hans rädslor. Men inom mig skriker jag av ilska och besvikelse över mig själv. Hur kunde jag låta det hända? Jo, för att jag inte är tillräckligt van och duktig med att träna och läsa av hundar helt enkelt. Tänk om jag förstört allt som vi uppnått de senaste dagarna? :-(( Sid hann i alla fall tystna innan vi kom hem. Det märktes att han var lite adrenalinstinn när vi kom in så jag gav honom lite massage och nu ligger han lugnt och sover.

måndag 4 februari 2013

Så mycket tid

... har det tagit att skriva sakkunnigutlåtanden till två universitet att jag inte ens hunnit blogga. Men för bara en liten stund sedan skickade jag in det sista. Phu!

Sonen fyllde 16 år igår och det firades med en Macbook Air. Snacka om att ha en bortskämd son! Men datorn krävs för att han ska kunna göra vissa arbeten på skolan, så det var bara att bita ihop och betala. Suck.

Sid har gått in i nästa fas. Igår när maken och jag gick en långpromenad med hundarna skällde Sid på de tio första hundarna, men inte på de sista tio. Och när vi precis innan parkeringen passerade ett hundhem för övergivna hundar som skällde och ylade så var han knäpp tyst. Snacka om utveckling! Idag har han varit tystare inomhus också tycker jag. Lite lugnare på något sätt. Fast det kanske är inbillning? Hoppas inte det, utan att utvecklingen håller i sig, för dessa små tecken har gjort mig mycket gladare och säkrare.

Nu måste jag ta sista kvällspromenaden. Vi hörs!

lördag 2 februari 2013

Kladdkaka

Dottern har bakat kladdkaka! Och det fåniga är att hon inte gillar kladdkaka alls, så nu måste jag tyvärr offra mig och äta upp den alldeles själv! ;-)