Vad är ett hundliv värt?

I rena pengar:

• Kostnaden för avlivning + inköp av ny hund?
• Eller mindre?
• Eller kanske mer?

Ikväll lät vi göra en grundlig undersökning av Buzz hälsostatus. Han mår toppen med avseende på blodvärden, lungor och hjärta. Ett litet irriterande men dock. Han har en elak cancer på frambenet som inte går att operera. Vad göra? Vi har efter samråd med en expert beslutat oss för att:

• Strålbehandla Buzz fyra gånger (och första gången tar de även biopsier på de misstänkta knölar som han har lite överallt...)
• Om strålbehandlingen har effekt (vilket den kan ha på både positiva och negativa sätt) som förväntat kan man i fas två ge en cellgiftsbehandling (6-8 ggr).

Beroende på biopsisvar och respons på de olika behandlingarna kan vi förvänta oss att Buzz lever 6 månader till två år till. Allt till en liten nätt kostnad som motsvarar en härlig semestervecka  med all inclusive på någon solig semesterort för hela familjen. Är det värt det? JA, det kan det väl vara. Bara inte Buzz får lida i onödan, utan att vi verkligen köper lite extra kvalitetstid åt honom och oss. Vi får ta en dag i taget och se hur det hela utvecklar sig.

Finns cancern "bara" på benet kan man i teorin amputera det. Var går gränsen för vad man kan utsätta sitt husdjur för i ren egoism? Enligt veterinären klarar sig små lätta hundar sig väldigt bra trebenta. Det sitter mer i huvudet på ägaren menade hon. Jag vet inte. Trodde inte ens att jag skulle överväga en sådan åtgärd. Men.... det är ju min älskade hund det handlar om denna gång, inte någon annans.

Tid hos specialist för Buzz

På måndag kväll ska jag besöka en specialist (onkolog) med Buzz. Vi ska till en supermodern anläggning i grannstaden. Säkert mycket, mycket dyrare än min veterinär nedanför backen... Där kan de i alla fall ta röntgenbilder, ultraljud och göra skiktröntgen mm. Det känns som ett bra beslut att åka dit och få reda på vad vi kan göra, alternativt inte göra. Just nu irriterar det mig mest att jag inte kände till denna toppmoderna anläggning förra sommaren eller bara före jul. Då hade Buzz chanser troligen varit betydligt större. Men man kan väl inte gå och älta sådant hela dagarna. Nu gör jag vad jag kan, så länge det verkar vara vettigt och bra för Buzz. Han är den som fortfarande är minst påverkad, så till vida att han inte går och funderar på varken sin cancer eller sin dödlighet. Faktum är att han är riktigt glad åt sin nya hundkompis i stället!

Positiva hundpromenader :-)

Igår morse vet jag inte vad som hände. Vi mötte Helmi med mopsarna och Sid skällde kanske "bara" tre-fyra gånger och sedan var han tyst. Sedan mötte vi två damer med en Bichon frisé och en "kortbent, korthårig Berner Senner" (vad fasen heter den rasen igen?). Inget skall förrän vi är jämsides med dem och sedan bara gnyende och pipande. Sist träffar vi på schäfern Paula med hennes matte. Något skall precis när vi är jämsides, sedan lite gnyende och sedan tyst. Jag stannade och pratade en liten stund och Sid vågar efter en stund sig fram och nosa på Paulas bakdel, sedan kommer han och sätter sig hos mig och väntar! Tjoho!

Sammanlagt gjorde vi fyra riktigt bra promenader igår, med lite skäll och stort självförtroende. Tänker mycket på Buzz cancer och hur jag ska göra. Detta har gjort att jag inte haft närvaro att oroa mig så mycket för hundmöten och skäll när vi varit ute och gått. Jag har nog gått i min egna lilla värld lite grand. Tror att detta i kombination med att Sid börjar acklimatisera sig ger utdelning. Inget ont som inte för något gott med sig...

På kvällen stod Sid och skällde på sin egen spegelbild i altandörrarna. Maken blev så himla irriterad så han tillslut utstötte ett vääääääldigt besämt och högt "NEEEJ". Resultat? Hunden tystnade och förblev tyst resten av kvällen. Ikväll får min make den äran att säga nej en gång till om Sid går igång på sin spegelbild igen. Jag har tydligen inte varit lika bestämd i mitt framförande som maken...

Jag har fått svar från den tyska säljaren angående Sids avsaknad av chip. Sid hade tydligen ett chip när han lämnade Danmark. Uppfödaren själv hade en egen chip-läsare och visade att det satt där enligt den historia jag fått berättad. Men Sid hade i höstas en stor abscess i nacken som var infekterad och varig. Denna hade den tyska säljaren själv stuckit hål på och klämt, men inte kollat innehållet som var både mjukt och hårt. OM chippet "ramlat" ut borde det väl ha varit vid detta tillfälle kan man misstänka. Man kan faktiskt ana ett ärr i Sids nacke med lite god vilja. Sant eller falskt? Tja, vem vet? Hur som helst måste jag chippa och vaccinera honom igen. Jag vågar inte lita på passet längre och dessutom har det ju ingen validitet om vi ska åka till Sverige i sommar.

PS. Idag var Sid tyvärr inte lika tyst på morgonpromenaden som igår, men det var ingen katastrof. Det går lite upp och ner kan man väl säga. Fast om jag jämför med när han kom så är det redan stor skillnad. DS

Min dotters rum

... en alldeles vanlig dag.

Ska man skratta eller gråta? Jag har gjort båda delarna och ser ingen ljusning. Minst en gång i veckan är allt upplockat, dammsuget och våttorkat. Men vad hjälper det när det ser ut så här efter ett par dagar igen?

Välkommen våren!

 

 

Vad är det för fel? Snön var ju borta igår och nu ser det ut så här igen. Och mer ska det komma till helgen tydligen. Fy fasen.

De mest konstfulla naglarna

Var jag och fixade i måndags. Jag har nog de mest artistiska naglarna jag någonsin haft. De är verkligen både vackra, tjejiga och våriga. :-)

Ett j-vla dåligt veterinärbesök!

Var hos veterinären ikväll. Det var det sämsta veterinärbesöket någonsin!

Buzz har troligen bara ett halvår kvar. Tumören växer med raketfart. En operation måste nu ske av specialist och kommer troligen kräva hudtransplantationer och cellgifter/strålning för att han ska få ett par extra månader. Det var i alla fall vad min veterinär trodde. Jag har fått telefonnumret och Buzz alla provsvar så att jag kan kontakta en onkolog i grannstaden. Får väl göra det för att känna att jag uttömt alla möjligheter. :-(((((((((

Sid fick tokspel på en hund som liknade den han mötte på promenaden tidigare idag (och skrek sitt dödsskrik åt) inne på veterinärkliniken. Han skällde i ett sträck och var totalt utom sig. Och det var jag och alla andra med efter en stund. Fy f-n säger jag bara. Jag hade kunnat avliva min hysteriska lilla nakenhund där på plats och ställe med mina egna bara händer i utbyte mot att Buzz fick ett längre liv... Så här efteråt undrar jag om det kanske var DEN hunden han mötte, eller om de bara var väldigt lika?

Förresten hade inte Sid något chip, trots hans fina vaccinationspass... Hur stor är sannolikheten att det ramlat ut? Veterinären sa att det faktiskt KAN hända, men då direkt efter insättningen och då borde en uppmärksam ägare ha upptäckt det.

Värsta hundmötet

...råkade jag ut för idag. Sid gick lös tillsammans med Buzz. Det brukar Sid få göra när vi inte är i tätbebyggt område eftersom han inte är överlycklig i koppel - en kompromiss vi båda gillar. Han är mycket säkrare nu och behöver inte skälla hela promenaden för att hålla obehöriga på avstånd. Vi mötte ett par hundar, Sid skällde ett par skall och så gick vi vidare. Funkade bra om man jämför med hur det var i början på våra promenader. Sedan mötte vi en schäferliknande hund, troligen någon mix. Husse gick med sin hund utan koppel och fick sin hund att sitta ner när vi skulle gå förbi. Såg stabilt och tryggt ut. Buzz som är rädd för stora hundar och "elaka" hundar reagerade inte alls på hunden. Han brukar ganska tidigt och tydligt tala om för mig om det är en otäck, eller oberäknelig hund vi möter. Sid skäller ett par skall och den stora hunden reser sig och travar (inte hotfullt, snarare nyfiket som jag uppfattar det) fram mot Sid. Ser fortfarande lugnt ut från båda hundarnas sida. Plötsligt blir Sid JÄTTERÄDD och börjar skrika som om hans sista stund är kommen och den stora hunden jagar (inte aggressivt är min uppfattning då han varken använder tassar, morrar eller reser ragg utan mer nyfiket/lekfullt?) iväg honom typ fem-tio meter. Husse ropa tillbaka sin hund och Sid springer skrikande (!) tillbaka till mig = räddningen. Efter denna episod morrar och skäller Sid i nästan två kilometer... Jag försöker låtsas som om ingenting har hänt, för att inte bekräfta hans rädslor. Men inom mig skriker jag av ilska och besvikelse över mig själv. Hur kunde jag låta det hända? Jo, för att jag inte är tillräckligt van och duktig med att träna och läsa av hundar helt enkelt. Tänk om jag förstört allt som vi uppnått de senaste dagarna? :-(( Sid hann i alla fall tystna innan vi kom hem. Det märktes att han var lite adrenalinstinn när vi kom in så jag gav honom lite massage och nu ligger han lugnt och sover.

Så mycket tid

... har det tagit att skriva sakkunnigutlåtanden till två universitet att jag inte ens hunnit blogga. Men för bara en liten stund sedan skickade jag in det sista. Phu!

Sonen fyllde 16 år igår och det firades med en Macbook Air. Snacka om att ha en bortskämd son! Men datorn krävs för att han ska kunna göra vissa arbeten på skolan, så det var bara att bita ihop och betala. Suck.

Sid har gått in i nästa fas. Igår när maken och jag gick en långpromenad med hundarna skällde Sid på de tio första hundarna, men inte på de sista tio. Och när vi precis innan parkeringen passerade ett hundhem för övergivna hundar som skällde och ylade så var han knäpp tyst. Snacka om utveckling! Idag har han varit tystare inomhus också tycker jag. Lite lugnare på något sätt. Fast det kanske är inbillning? Hoppas inte det, utan att utvecklingen håller i sig, för dessa små tecken har gjort mig mycket gladare och säkrare.

Nu måste jag ta sista kvällspromenaden. Vi hörs!

Kladdkaka

Dottern har bakat kladdkaka! Och det fåniga är att hon inte gillar kladdkaka alls, så nu måste jag tyvärr offra mig och äta upp den alldeles själv! ;-)