torsdag 31 januari 2013

Förhoppningsvis...

...är detta de sista vinterbilderna jag tog i helgen. Nu måtte det väl vara slut på snö i det här området? Tack.

Snö vs regn

Vem har sagt att vi föredrar regn före snö???
Usch vad blött! Släpp in mig nu i stället för att fotografera.
Snäääääälla?

Toapapper - det är kul det

Vi har fått ytterligare en toapappersmissbrukare i familjen...

onsdag 30 januari 2013

Jipiiieeeeeee! Ett paket :-)

Idag fick jag ett stort tjockt kuvert med tidningar och svenskt godis från en bloggvän! Det kom i utbyte mot en bunt inredningstidningar jag skickat tidigare. Jag kan inte med ord beskriva hur roligt det är när det kommer roliga brev/paket med posten. Det händer alldeles för sällan kan man väl säga. Och tänk, fastän jag aldrig träffat tjejen som skickat grejerna, så är det som om hon kunde läsa mina tankar. Preciiiiiiis rätt choklad, Ahlgrens bilar, lite mutgodis till mina älskade vovvar och två mycket läsvärda tidningar. En tidning med senaste skvallret och en ny tidning om inredning som jag aldrig läst förut. Så kul!
Tusen, tusen tack för allt! :-)) Nu ska det käkas godis och läsas tidningar resten av veckan. He, he.

tisdag 29 januari 2013

Sid (efter fyra veckor) & Buzz

Här kommer en kort lägesrapport om Sid efter att han har bott hos oss fyra veckor (dagarna innan jul räknar jag inte).
  • Maten - När Sid kom var han riktigt mager och eländig. Han kastade sig över mat och vatten som om han aldrig hade sett det tidigare. Så här i efterhand undrar man verkligen om de hade svultit honom tidigare. Nu äter han lugnt och sansat och har gått upp till en hälsosam vikt. Inga bäckenben som sticker upp likt en kossa längre!
  • Huden - var fnasig, torr och vass. Efter dagliga doser med karbamidcreme och Body Shops body butter är han nu mjuk och elastisk i skinnet. Riktigt mysig att ta på.
  • Gå i koppel - funkar förvånansvärt bra! Han går mer eller mindre fot av sig själv, då han inte tycker om drag i kopplet. Dessutom är hans "igångsättningstid" 0-2 minuter i stället för 10-15 för bara ett par veckor sedan. Många gånger börjar han bara gå. Framförallt om jag glömmer bort mig och själv bara går. Okej, det finns bättre och sämre dagar, men generellt sett har vi rönt STORA framgångar på kort tid tycker jag själv.
  • Rumsrenheten - som skulle vara garanterad. Visst sörru... Inte är han rumsren inte. Fast han kommer att bli. Jag jobbar på att rasta honom ofta. De sista "olyckorna" har jag kunnat förutse, men icke desto mindre kunnat undvika. I snörusket har Sid vissa kvällar knipit och inte velat släppa på trycket förrän vi kommit hem igen. Detta trots att jag gått extra långt när jag upptäckt att han inte vill göra sina behov.
  • Skällandet utomhus - hmmm... är märkbart bättre, men inte bra. Han skäller inte lika intensivt och inte lika länge när vi möter andra hundar i alla fall. Dessutom har det allmänna osäkerhetsskällande dämpats. Han "muttrar" fortfarande en hel del, men det är åtminstone bättre än skarpa skall.
  • Skällandet inomhus - suck. Han skäller inte alls på lika många ljud längre. Fortfarande måste han dock tala om när grannen håller på med något och det är ganska ofta. Dessutom har han börjat påkalla uppmärksamheten med hjälp av skall. Han vill gärna att det händer lite grejer runt omkring honom och när det blir för tråkigt ropar han till. Gäster släpper han dock in utan att ett ljud slipper ur honom. :-)
  • Kläder - Lilla Sid blir som en stoppad korv med dubbla lager kläder. Trots det klagar han inte. Han går att både klä på och av utan problem.
  • Kloklippning - Sid hade långa vassa klor när han kom. Jag har fått klippa dem utan några som helst problem. Konstigt. Kanske tränades han när han var valp? Hans tidigare matte här i Tyskland verkar ju inte gjort för mycket jobb med honom.
Och här är läget med Buzz:
  • Åter vänner - Efter att Buzz nästan dissade mig ett tag då Sid flyttade in är vi nu bästa kompisar igen. Vändningen kom när jag tvättade och trimmade honom förra veckan. Då släppte liksom alla hans spänningar och efter det har han gosat med mig som vanligt. Phu! :-))
  • Cancern på benet - växer inte så långsamt som jag velat tro. Tvärt om, svullnar det kring knät mer och mer. :-( Det är inte hårt och ännu haltar han inte. Men nu måste vi nog åka till veterinären för att göra upp en plan. Är det någon som har erfarenheter av att ge cellgifter eller strålning till en cancersjuk hund? Ska man, eller ska man inte??? Förut var jag helt säker på INTE. Men nu känner jag mig inte lika säker. Han är glad, pigg och ser ut att fortfarande må bra. Med behandling och lite tur kanske ha kan få något år till? Eller drar man ut på lidandet?

måndag 28 januari 2013

På detta företag jobbar min man


Men inte i Kina dock...

söndag 27 januari 2013

Nu är det illa

Hör sonen och maken konversera i rummet bredvid. De pratar engelska med varandra. Konstigt. Ingen annan är väl i rummet? Jag går och kollar. Näpp. Bara sonen och maken.

- Varför pratar ni engelska med varandra, frågar jag.
- Va, gör vi? säger maken och sonen i mun på varandra.

SUCK.

lördag 26 januari 2013

Det är aldrig tråkigt att ha hund...

Tja, det beror förstås på hur man ser på det, men alltid händer det något. Läste idag på Åsa Nilsonnes blogg, Två små hundar och en matte, om ett uppfriskande hundslagsmål. Funderade på vad som har hänt bara de senaste 15 timmarna här hemma:
  1. Sid snor parmaskinka från soffbordet, när vi dukat fram lite italiensk buffé till fredagsmyset. Han är snabb som en vessla och mycket fräckare än Buzz någonsin varit.
  2. Klockan tre i natt vaknar jag av att Sid precis varit på toaletten och kissat. Låter ju bra, men han missade toastolen och pinkade ner hela badrumsmattan i stället. Har jag missat att säga till sista "manliga" tillskottet i familjen att man måste hålla i snoppen när man kissar? Det är äckligt när man kissar utanför...
  3. Buzz är lite nere på morgonen och vill inte ha något att äta. En stund senare kräks han på äkta mattan och då förstår man ju varför han inte var så sugen på mat alldeles nyss. Maken skriker, Sid skyndar dit och slickar upp det värsta. Inte för att verka otacksam, men den hjälpen hade jag inte behövt. Okej då tycks Buzz tänka. Jag kan väl spy på andra äkta mattan i stället då, så att även du får något att torka... Då skriker maken ännu mer och flyr fältet. Men som van tvåbarnsmor torkar, skurar, tröstar och baddar jag. Hunden. Inte maken.
Som sagt. Vem har sagt att det är tråkigt?

torsdag 24 januari 2013

Fryser inte om öronen - längre...

Vad gör man om man har en liten hund som har stora utstående öron, tunna som fladdermusvingar och det är -6 grader kallt?
Man får helt enkelt "hitt på nå't". Och det gjorde jag faktiskt när vi stod där och väntade på skolbussen och huttrade i morse...
Sid med benvärmare som toppluva.
Men resultatet drabbade även mig, som fick en praktisk lektion i hur stor skillnad det är med benvärmare och utan benvärmare. Jag kunde ju känna skillnaden mellan de båda benen. Kan meddela att det är mycket,mycket skönare och varmare MED benvärmare. Gärna en på varje ben. ;-)

onsdag 23 januari 2013

Det här var faktiskt igår

Men håll med om att det ser juligt ut! Nu håller kylan i sig åtminstone till efter helgen. Jag bara hoppas, hoppas att våren kommer sedan. Någon fördel ska det väl vara att bo utanför Frankfurt i stället för i Sverige?

tisdag 22 januari 2013

Håhå vad jag är bra!!!!!!!!!!!!!!!

Förra veckan tog jag tag i TRE SURDEGAR!
  1. Jag fick ÄNTLIGEN tummen ur och skickat in min ansökan om lärarlegitimation. Det har inte känts så aktuellt, eftersom jag inte längre arbetar som matte och fysiklärare på gymnasiet. Men det kanske jag vill/kommer att göra i framtiden. Nu är det i alla fall gjort. Phu.
  2. Och när jag ändå höll på, så kontaktade jag min gamla rektor på Komvux, för att få ett intyg på min pedagogiska skicklighet så att jag även kan söka lektorslegitimation. Jag hade en sådan himla tur att jag fick tag på henne, trots att Komvux i den form jag kände det inte längre finns och rektorn är pensionerad sedan flera år tillbaka. Lektorslegitimationen kan jag dock inte fysiskt söka förrän jag fått papper på min lärarlegitimation, så det lär väl dröja ett par månader.  Men intyget från min gamla Komvux-rektor är med lite tur redan på väg till Tyskland och jag är så himla glad att hon kunde hjälpa mig. :-)
  3. Jag har skickat in en jobbansökan till den internationella skolan som ungarna går på. Man får enligt deras webb-ansökningsmodell tydligen inte välja vilka jobb man vill söka själv, men, men. Det ligger mig tyvärr i fatet att jag inte undervisat på gymnasiet på 12 år, fastän jag tycker att jag undervisat i hela mitt vuxna liv! Visserligen på högskolan, men ändå. Dessutom har jag ju faktiskt två barn som håller mig "up to date". :-)
Det ni kära föräldrar, mormor, andra närstående och aktiva bloggläsare! Snacka om kreativitet! ;-) Är man en desperat hemmafru så är man.

måndag 21 januari 2013

Mer snö

I natt har det kommit mer snö. Inte så att man blir imponerad som svensk, men ändå. Nu är det faktiskt riktigt med snö här i alla fall. Fast jag är gladare när det är grönt och lite varmare. Undrar när det vänder?
Ett is-glaserat fönster.
Ungarna är hemma från skolan på grund av väglaget. Det var faktiskt riktigt igensnöat i morse när jag var ute med hundarna, men jag antar att med tyskarnas effektivitet blir snart vägarna bara med hjälp av plogar och... salt. Vi har fortfarande isskorpa på fönstren sedan isregnet igår.
Sista resten från julen. En sent blommande amaryllis.

söndag 20 januari 2013

Varning! Total isgata och underkylt regn

Under eftermiddagen har det fallit underkylt regn som totalt "glaserat" omgivningarna. Bilen har en tjock isskorpa som är i princip omöjlig att hacka bort och vägarna är som värsta isbanan. Hundarna och jag halkade ut vid sex-snåret i kväll och jag var väldigt, väldigt tacksam över mina broddar på skorna. Hundarna gled än hit och än dit, som Bambi på hal is. Tack och lov blev de inte skrämda, utan bara väldigt betänksamma. Sid genomförde en mycket bra promenad då han började gå med en gång och sedan sprang på i bra tempo trots blåst, isregn, superhalkan from hell, salt och kyla. Buzz var bara duktig som vanligt men ville gärna hem så fort som möjligt. Och det gick verkligen så fort som bara var möjligt för en gångs skull. Tack Sid!

Redan nu har man beslutat att stänga ungarnas skola i morgon. Vägarna är såphala och det är totalt vansinne att ge sig ut på vägarna. Väderutsikterna för i morgon är väl riktigt dåliga antar jag. Nu återstår att se om min make kommer iväg till jobbet imorgon bitti. Jag hoppas att han är så klok att han stannar hemma om det är trafikkaos på vägarna. Tyvärr är han inte alltid så klok...

En före detta VARG-ägare!

Igår kväll hade vi dotterns amerikanska bästis familj på besök. De har fem barn och så hade sonen en kompis på besök -  så vi var tolv till bordet på kvällen. Jag bjöd på porterstek, kokt potatis och kokta morötter samt heminlagd ättiksgurka. Till efterrätt bjöd jag på inlagda päron, vaniljglass och hemkokt kolasås. Det visade sig bli superlyckat! Alla deras ungar åt med god aptit och så gjorde även föräldrarna. Vi hade en väldigt trevlig och avslappnad kväll tillsammans. Det kändes bättre än på länge. Vi hade mycket att prata om och hittade en mängd beröringspunkter utan att det kändes krystat. Nu hoppas jag att vi träffas snart ingen och hittar på något kul tillsammans! :-)
Två små hundar som vill in efter morgonpromenaden.
Sid fick massor med pluspoäng igår. Han skällde inte när våra gäster kom (!) och han "minglade" som om han aldrig gjort något annat. Han kändes avslappnad och nöjd. Precis som Buzz är när vi är mycket folk. Gillar hundar generellt sett stora flockar? Verkar nästan så.

Senare på kvällen lade båda hundarna beslag på Ted (den amerikanske mannen) och lade sig på var sin sida om honom i soffan. Eller var det kanske på grund av alfa-hannen i honom? För vet ni vad? Ted har ägt en varg som husdjur under 18 år hemma i USA. Han flög själv och hämtade vargen i Mexiko, då han är gammal stridspilot. Häftigt va?! På den tiden det begav sig var det fortfarande tillåtet att ha vilda djur som husdjur. Idag kan man inte hålla en varg som hund längre.
Hundpromenad i skitväder. Men alla travade på vid gott mod. :-)
Nyss var jag, maken och dottern ute och gick en timmas promenad med hundarna. Båda lösa. Efter en stund kom det underkylt regn, men vi knatade på ändå. Det var skönt för oss alla med frisk luft och lite nyp i kinderna. Sid lyckades skälla på några hundar och lite folk innan han gick in en annan, lite lugnare sinnesstämning. Det känns inte lika förtvivlat längre när han skäller. Dels vet jag varför - han är osäker och ovan. Dels känner jag mig själv lite säkrare och kan agera lugnare och mer "ledaraktigt" när vi stöter på "otäcka" situationer. Att Sid redan skäller mindre intensivt ger mig också självförtroende.
Här vilas det ut efter promenaden.

fredag 18 januari 2013

Snö och salt

SNÖ???
SALT???

torsdag 17 januari 2013

Du vet att du är utlandssvensk...

... när du klämmer förtvivlat på kaviartuben får att få ut det där sista lilla.

onsdag 16 januari 2013

Promenadsällskap

Ett par gånger den senaste veckan har jag haft tur att möta någon att gå min dagliga morgonpromenad tillsammans med. I morse mötte jag Helmi med hennes två mopsar. Istället för de "traditionsenliga" tio minuters gåvägran och en massa skäll började Sid genast gå. Phu. Och TVÅ lösa nakenhundar kunde skutta runt och vara glada hela vår promenad. Vi mötte ett antal hundar och jag kan inte påstå att Sid var tyst, men han skällde faktiskt inte lika mycket som tidigare. Känner han hundarna som han möter är han tämligen tyst och så länge vi inte möter några andra är det frid och fröjd. :-) Buzz sprang runt och jagade/lekte med någon form av fågelhund. Det var härligt att få se honom så glad och sprallig, för han har känts lite nere till och från. Vet ju inte om det är cancern som spökar eller om han har ont någonstans. Knölen på benet växer. Inte explosionsartat, knät känns lite svullet men är fortfarande hyggligt mjukt.
Helmi tog kort på mig och hundarna - med min USLA kamera...
Tillslut säger vi hejdå till Helmi och hennes mopsar - Gustav och Emma
I morse var det snö men inte lika kallt som igår.

Jäkla salt och övernitiska tyskar!

Tyskarna fullkomligen älskar att salta bort snö. I natt har det kommit 3-4 cm och den snön MÅSTE bort. FORT. Tidigt på morgonen är varenda tysk ute och skottar eller sopar. Sedan slänger de på salt i större mängd än den nederbörd som fallit. De är totalt GALNA!

Kolla bara in trottoarerna på vår gata.
  1. Trottoaren närmast till vänster: Vår trottoar. Snabbt avskrapad med snöskyffel, trots att det knappt finns någon snö att tala om... OSALTAD
  2. Trottoaren längre upp till vänster: Trottoaren utanför våra hyresvärds föräldrars hus. ALLTID nyskottat oavsett snömäng och tid på dygnet. En centimeter eller en meter är egalt. Suck. SALTAD
  3. Trottoaren närmast till höger: Uuuups. Barnen har inte varit och hjälpt den gamla damen ännu. Men vänta bara. Det kommer snart att vara snöfritt med hjälp av SALT, så som det brukar.
  4. Trottoaren i mitten till höger: Borstat två gånger redan och SALTAT efter att snön redan är borta!
  5. Trottoaren högst upp till höger: SALTAD igår kväll när det föll några flingor och SALTAD i morse igen för säkerhetsskull...
Ni fattar va? Ser ni snömängden på vägen då? Oroa er inte. För en stund sedan kom en snöröjningsmaskin som skrapade vägen och SALTADE!!!!

Och fastän min mormor (och min bloggföjare Oumberlige Peter) nu börjar tröttna ur på allt hundsnack så måste jag bara få berätta att Buzz gnydde och Sid nästan skrek av "svid" när vi skulle gå genom byn i morse. En hund kan man bära, men två - ja det bara går inte. Och Buzz fattade inte varför jag försökte få honom att gå där det var snö när det fanns helt snöfria trottoarer ...

Jäkla SALT och jäkla övernitiska tyskar. Ja, nu har jag fått det sagt en gång till. Känns skönt.

Väskhängare

Fick äntligen användning för min väskhängare i helgen. Funkade hur bra som helst denna lilla pryl, som inte alls kändes så onödig när den väl kom till användning. Knepet är att ha med sig den vid rätt tillfällen. He, he.

Den röda väskan är den jag fick av maken i julklapp! :-)

tisdag 15 januari 2013

Svinkallt och om att vänja sig

I morse var det svinkallt när jag gick morgonpromenaden med hundarna. Sex grader kallt - det är kallt i Frankfurt. Nu hotar de med snö idag eller i morgon. Suck. Det är inte det jag längtar efter. Förra veckan började det lukta vår här. Koltrastarna sjöng och det var 5-10 grader varmt. Mycket bättre om du frågar både mig och hundarna. Nu är det i stället dubbla lager kläder som gäller. Men det funkar i alla fall. Det blev 70 minuters promenad i morse trots kylan. Tack och lov var det vindstilla.
Idag på morgonen! Isande kallt, men ack så vackert.
Själv försöker jag vänja mig vid min nya hund - Sid. Ena stunden älskar jag denna lilla lena, keliga, roliga, sällskapliga, vänliga goa skrutt. Andra stunden går han mig på nerverna. Jag som valt och valt och valt hund! Han skulle ju vara en tyst hund - men är tyvärr inte alls det. Sids skall är skarp och högt, som hos en större hund. Han larmar nya ljud och folk som rör sig ute på gatan. Men det kanske ändå inte sker mer än tio gånger på en dag och i tid kan det knappast handla om mer än fem-tio minuter. På nätterna är han tyst och sover lugnt. Värre är kanske att han skäller i princip ut alla hundar vi möter när vi är ute och går. Om möjligt börjar han 100 m innan och går sedan och "muttrar" i 50 m till. Tack och lov är det inte alltid möjligt...  Jag blir superstressad av detta. Jag "hatar" nämligen små skälliga hundar och har i alla år lovprisat min tysta älskliga Buzz. Om jag tillåter mig att vara lite försiktigt positiv verkar det ändå som att Sid skäller mindre intensivt och kortare tid nu när han har "känner" hunden vi möter. Kanske det finns hopp ändå? Please! Orsaken till att Sid skäller när vi är ute och går tolkar jag som ren och skär osäkerhet/rädsla. Därför skäller han inte lika mycket idag som igår, eller lika mycket igår som i förrgår. Men med tanke på hans ljudnivå och intensitet känns det dock fortfarande som alldeles, alldeles för mycket. I morse kändes det ändå inte så jävligt som tidigare. Vi träffade bara snälla hundar och Sid fick hälsa på några men inte alla. Jag lyckades lura honom att leta godis vid två tillfällen vid hundmöten. Då hade han inte tid att skälla på dem så mycket ;-)
Sid vägrar gå. Det är lite obehagligt det här. Jag vet inte riktigt vad, men något är det säger Sid.
Jag har tittat på massor av filmer på Youtube hur man ska göra vid "hundaggressivitet". Ser skitlätt ut, men de har ju hundar som ändå fokuserar på sin ägare lite nu och då. När Sid blir rädd blir han stel som en pinne och svår att kommunicera med. Jag antar att jag i början bara får acceptera att allt inte funkar optimalt. Han och jag kan ju inte lära oss allt på en gång. Just nu har Sid ibland fullt upp med att hålla koll på andra hundar, fåglar, bilar, konstiga saker, konstiga ljud, hotfulla saker, hotfulla ljud, koppel, hundkläder... Men miljöträningen måste ju börja någonstans. Jag har bestämt mig för att den börjar med våra dagliga promenader. Vi går förbi skolor med skrikande ungar, maskiner som låter, vi möter olika sorters hundar och människor. Det får kanske stanna vid detta ett tag till. Han har ju trots allt bara varit hos oss i två veckor.
Men kom nu Sid! Jag är trött på att vänta säger Buzz.
Håll med om att det är lite tragikomiskt. Jag var rädd för att hunden skulle vakta maten, att det inte skulle funka med Buzz, att den inte skulle gilla att åka bil, att han skulle vara skotträdd, att han inte skulle gå att lämna ensam och att den skulle pinka revir. Inget av detta är i dagsläget något problem. Det är i stället att han är så himla högljudd (mellan varven) som är problemet. Och att just denna hund skulle vara tyst hade jag ju redan "garantier" på från säljaren och genom valet av ras/raser. Trodde jag...

Buzz framstår fortfarande som den "optimala" hunden, även om man plötsligt kan skönja vissa svagheter när man jämför med Sid. Även solen har sina fläckar minsann. ;-)

Vi går en spännande vår till mötes!

lördag 12 januari 2013

Sug på den här kära vänner!

Hittade denna text hos en annan bloggare, nämligen "Rytterling". Hon tar underbara foton på papegojor (och ibland även på sina hundar, katter och andra fåglar). Absolut värt ett besök tycker jag! Texten handlar varken om papegojor eller hundar, men den kittlar lite...
I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det ♥ ♥ ♥

torsdag 10 januari 2013

Sid - en mix mellan kines och mexikan

Sid är en mix mellan kinesisk nakenhund och mexikans nakenhund. Känns ju först inte så konstigt att blanda två nakenraser. Läser man karakärsbeskrivningen av en mexikansk nakenhund (Xoloitzcuintle eller kort och gott Xolo) blir man dock lite förvånad över valet att mixa de två raserna. Generellt kan man hitta vissa gemensamma nämnare: de är lugna, ganska tysta (som vuxna) och starkt bundna till sina familjer. Men i övrigt skiljer sig Xolon en del från Kinesen som jag uppfattar det. Kanske ville man få fram en mer "samarbetsvillig" kines eller en lite frejdigare mexikan? Har ingen aning, bara spekulerar.
Så här beskrivs kinesens karaktär:
Chinese crested dog är en sällskapshund som är aktiv, tillgiven och sällskaplig. Rasen är vänlig, lekfull och gladlynt, men kan vara reserverad mot främlingar. Den har en stark flockkänsla, men är detta till trots ändå självständig. Den är lyhörd men kan vara envis, och som alla hundar så behöver den en viss uppfostran. Som en livlig och rörlig hund uppskattar den att få röra på sig, men motionsbehovet är inte extremt. Agility kan fungera bra, om hundens intresse för uppgiften kan bibehållas. Lydnadsträning kan under samma förutsättning också fungera.

Och så här beskrivs temperamentet hos en Xolo:
Vuxna Xolos är kända för sitt lugna uppträdande, men valpar kan vara mycket energiska, ljudliga och "tuggiga" fram till ca två års ålder, då hunden bli påtagligt lugnare. Rasen har hög intelligens, hög energi, nyfikenhet, stark jakt och sociala instinkter. Xolos kan tydligen vara riktiga smitningskonstnärer och kan både klättra och hoppa över staket för att få jaga. Samtidigt är vuxna hundar om de uppfostras och socialiseras riktigt, kända för att bli stabila, skötsamma och mycket tillgivna följeslagare. Även om hunden fysiskt vuxit färdigt vid ett års ålder, är en Xolo inte "känslomässigt mogen" förrän vid tvåårsåldern. Liksom andra aktiva raser t ex terrierbehöver Xolos lugn, ihållande och kärleksfull lydnad, socialisering och utbildning under deras växande år. Hunden har stort behov av motion och problembeteende är oftast kopplat till dålig fysisk och mental träning och inte till direkta fel på hunden. En Xolo bör inte vara ensamhund då de behöver socialt samspel med andra hundar.

Det har varit svårt att hitta vettig information om Xolos. Tur eller otur att jag inte hittade den senaste beskrivningen av en Xolo... Jag som bara ville ha en liten gullig, kelen hund. Ööhhh. Det har jag ju också fått, men han kommer nog kräva en hel del jobb som jag inte riktigt räknat med. :-/

Vilka egenskaper hos Sid kan jag i dagsläget urskilja?

Kines:
  • Sid har päls mer som en kines. Visserligen är pälsen lite strävare (som på en Xolo) men en Xolo har t  ex inte en pälsbeklädd svans. Det har Sid. Dessutom har han lite "lurv" på tassarna.
  • Sid har nog delvis ett "kinesiskt" rörelsemönster, även om det är lite spattigt.
  • Sid snurrar runt som en kines ;-)
  • Sid kan ta det lugnt i soffan
  • Sid är glad och kontaktsökande
Xolo:
  • Sid är väldigt naken
  • Sid tuggar på mycket
  • Sid är till och från lite väl högljudd
  • Samtidigt som Sid kan gå ner i varv, verkar han i perioder vara just energisk.
  • Sid verkar inte banga för långa promenader när han väl fått upp farten.
  • Sid kräver aktivitet
  • Sid vaktar och larmar
Tjoho... Eeehhhh....

Dags att ringa hundtränaren tror jag!  :-)

onsdag 9 januari 2013

Hurttas nya fleeceoverall

Passar perfekt på Sid! Den gamla modellen som Buzz har suger faktiskt. Den försluts med kardborrband på ryggen som är knölig att stänga och själva modellen är helt oformlig. Nu blir det till att investera i en ny till Buzz också. Den nya modellen har kortare ben, tajtare muddar i bensluten, smarta dragskor och enkel dragkedja på sidan (!) av ryggen. Kan starkt rekommenderas till de som inte redan har den!
Och nu är jag så förbannad på min kamera som tar sämre och sämre bilder för varje dag som går. I morgon åker jag och köper en ny!

Två som vill vara nära - ibland

Här är det två killar som slåss om bästa platsen i knät och mest uppmärksamhet från matte. Tycker att det funkar ganska bra med tanke på att Sid bara varit här en vecka. När Buzz tröttnar på "skitungen" går han upp och lägger sig. Sid vågar nämligen inte gå i vår öppna tappa ännu. Det tycker jag är ganska bra, för då får Buzz lite eget utrymme. Fast helt ensam vill Sid inte bli lämnad på nedervåningen. Då gnyr han som en liten baby.

Idag har Sid skällt ut några kråkor som åt brödsmulor i trädgården. Hur hindrar man sån't? Man kan ju inte be fåglarna att inte landa på gräsmattan. Typ. Känns åtminstone lika svårt som att få Sid att sluta skälla... Generellt sett verkar dock Sid redan varna mindre och mindre för konstiga ljud. Däremot tror jag nog att han kommer vakta huset. Sonens kompis blev utskälld (nåja, så illa var det kanske inte men ändå) första gången han kom hit, men igår sa han inte ett pip. Skulle ju vara toppen om han faktiskt håller koll på vem som är vem.
Och inte så nära vid andra tillfällen...

tisdag 8 januari 2013

Fikatajm och två Sid-mysterium mindre

Idag fikade jag tillsammans med en amerikansk mamma! Jag brukar möta henne när jag väntar på bussen med ungarna varje morgon. Hon har lite yngre barn som åker med en skolbuss som går några minuter före mina ungars. Nu äntligen bjöd jag in henne. Det var jättetrevligt och hon berömde min goda engelska! :-) Det var ju snällt och väldigt bra för mitt självförtroende. Jag tycker själv att jag suger, även om jag inser att engelskan nog blivit en hel del bättre sedan vi flyttade utomlands.

Fick mail-svar från säljaren igår, att Sid inte gått i koppel utan bara släppts ut på gården tillsammans med hennes andra hundar. När hon socialiserat och tränat sina pudelvalpar har han inte varit med... Varför då kan man ju fråga???! De hade provat att gå med koppel, men han hade vägrat att gå. Precis som för oss alltså. Men om det nu är första gången är det kanske inte så konstigt, eller? Hur reagerar hennes pudlar? Springer de bara med som om ingenting har hänt de fösta gångerna de går i koppel? Med tanke på att Sid inte gått i koppel tidigare funkar det ju redan superbra! I morse gick vi halvlånga rundan på fälten utan problem. Med tanke på hur otränad han tydligen är tycker jag att vi väldigt snabbt har fått bättre koll. Både han och jag! :-)

För övrig trodde jag att Sid hade stubb (från rakning) på ryggen, för han var så väldigt sträv när man klappade honom. Måste vara väldigt långsam i tanken, för det var först idag jag fattade att han är TORR och fnasig - inte stubbig. Nu smörjer jag honom med vaniljdoftande (he, he) body butter från Body shop så att han blir lite mjukare. Senare tänker jag ta karbamid-salva från apoteket, men den svider gärna om man har (osynliga) hudsprickor så den tänker jag vänta lite med.

måndag 7 januari 2013

Lugnet har lagt sig över hemmet

Sonen har migrän och maken har dragit ut en kindtand. Dottern Facebookar och jag tar en titt på datorn. Hundarna har fått käka upp kebabköttet som blev över när vi åt köpe-kebab. För en gång skull blev det lite över, när båda "pojkarna" hade mist matlusten. Köttet mixades med torrfodret. Gissa vad som gick åt först?! ;-)

Kort avrapportering på hundfronten:
  • Promenaden i morse gick toppenbra MED koppel. Bar Sid ner till skolbussen och sedan satte jag ner honom när vi kommit till våra fält. Han började gå med en himla fart. Direkt! Jag var helt svettig när jag kom hem, fastän vi bara gick den korta rundan på fälten.
  • Buzz har druckit och kissat hela helgen - som om han fått diabetes. Pratade med veterinären ikväll som sa att den troliga orsaken var en av de sprutor han hade fått i torsdags. Om det inte blir bättre om en vecka ska vi dock ta blodprover och kolla upp allt. Men Buzz är pigg och glad, så förhoppningsvis är det bara det. Phu!
  • Inga olyckor inne. Tack gode gud för att jag slängde ut granen...
  • Två små kisspauser ute i trädgården - utlockade med löfte om lite ostjakt gjorde både Buzz och Sid vad de skulle. Praktiskt, men det håller väl tyvärr inte i sig när Buzz slutar kissa så mycket. Just nu vill han kissa så fort han är ute och då gör Sid likadant.

söndag 6 januari 2013

Det är inte kul att gå i koppel

Det tycker inte Sid i alla fall...

De första fem - tio minuterna på varje promenad är verkligen tålamodsprövande. Han vill bara inte gå. Antagligen för att det är lite kallt (fast vi har mellan 5-8  grader varmt) och för att han inte är van vid halsband, kläder och koppel. Både dottern och jag utrustar oss med bästa tålamodet när vi ska gå ut, men tyvärr är vi inte så värst tålmodiga någon av oss... Men självklart vi vill ju inte förstöra för Sid genom att slita och dra, så vi lockar, pockar, drar lite försiktigt och ger efter så snart han tar några steg. Och så där håller vi på. När "behoven" är uträttade brukar han bli lite nöjdare och när han uppfattar att vi är på väg hem - ja då ökar han tempot.

Idag tog vi ett nytt grepp. Efter evigheters evigheter nådde vi fotbollsplanen med två hundar. Då fick dottern en idé. När vi gick över ängarna nere vid fotbollsplanen släppte vi Sid fri. DÅ plötsligt började han springa på som attan. Han var hur nöjd som helst, stannade och luktade på grejer men höll hela tiden vårt tempo och höll koll på oss. Gyttja, högt gräs och duggregn var inga problem. Han gick gärna mitt i flocken och väntade in oss om han råkade komma lite, lite före. Det var som en helt ny hund! :-)

Tyvärr vågade jag inte släppa Buzz samtidigt. Dels ville jag ha honom som "lockbete" om lilla Sid inte skulle tycka att vi var tillräckliga flockledare och kanske dra iväg. Sedan vet jag ju (fortfarande) inte hur Sid reagerar på vilt, eller andra störmoment. Buzz däremot, vet jag ju gillar vilt. Jättemycket. Och i detta område kryllar det av rådjur och vildsvin. Tyvärr. Alltså utmanade jag ödet, men inte dubbelt upp.

I morgon blir årets och Sids första promenad på fälten efter att vi lämnat av ungarna vid skolbussen. Ställer in mig på en timmas promenad, men antagligen betydligt kortare i sträcka än vanligt... Om vi är själva på fälten ska jag försöka få upp tempot lite genom att släppa Sid igen. Kanske även Buzz. Återkommer med rapport.

lördag 5 januari 2013

Hoppande markör - en lösning!

I snart två månader har min dator gjort mig totalt galen. Markören har hoppat hit och dit så fort jag skrivit en text. Så otroligt frustrerande och enerverande. Men så fick jag en snilleblixt (okej, det tog ett tag men i alla fall) och så sökte jag på nätet efter en lösning. Då hittade jag en rekommendation på ett litet program som man kunde ladda upp och nu är problemet löst! Tog typ några få minuter och sparar mig MASSOR med irritation. Jag känner mig så fruktansvärt smart så det inte är klokt ;-). Kvar är bara mina gamla vanliga stavfel, men nu kan jag inte längre skylla på att markören hoppar omkring vart tionde tecken jag skriver i alla fall. Så skönt!

Programmet heter Touchfreeze och jag hittade det här: https://code.google.com/p/touchfreeze/

2 x magsjuka

Sonen blev magsjuk på flyget hem från Sverige. Det är fyra dygn sedan. Han kräktes dock inte förrän vi kom hem, senare på natten. Tömde magen och sedan var det över. Eller över och över. Han var väldigt seg dagen efter så klart.

I natt var det dotterns tur. Förloppet ser väldigt lika ut. Illamående i 6-9 timmar innan kräkan med stort "K" kommer. Verkar som att ingenting liksom lämnar magen innan dess. Och så vänds magen ut och in. Färdigt! Fast illamåendet och svagheten sitter i idag med.
Hundarna tar hand om sjuklingen. Lägg märke till hur Sid liksom kramar om hennes huvud! Buzz ligger bredvid och värmer henne, så att hon ska bli frisk. Vilka godingar va?!
Får se hur jag och maken kommer att klara oss. Dottern lagade asiatisk mat åt oss innan hon blev dålig... Och nä, jag tror inte att det är matens fel, fastän vi först trodde att det var den som orsakade sonens magsjuka. Men två gånger med matförgiftning i samma  vecka - skulle inte tro det.

Gårdagens positiva överraskning:
Sid och Buzz har sovit i våra sängar två nätter i rad. Sid vill ligga uppe vid ansiktet. Han är väldigt försiktig och ligger väldigt still, så egentligen är det inga problem Men i natt kände jag att jag ville ha tillbaka min säng. Trodde nog att Sid skulle stå nedanför och gråta och att Buzz skulle bli lite stukad. Icke! Jag bäddade åt Sid på en kudde nedanför sängen. Där gick han och lade sig när jag visade bädden och så somnade han där och sov lugnt och stilla fram till i morse. Buzz läste tydligen av situationen utan att jag sa något, så han la sig i sin korg (i vårt sovrum) direkt. DÄR FICK JAG för att jag alltid ser en massa problem till och med de som inte finns!

Gårdagens mindre trevliga överraskning:
Sid kissade på granen! Inte mindre än två gånger, trots ganska tät rastning. Granen åkte ut och svabben fram. Snart åker "kulorna" på Sid också...

fredag 4 januari 2013

Presenten - en jäkla besvikelse

Skulle ge min make en GPS-klocka i julklapp var det tänkt. När han packade upp den visade det sig att jag hade fått fel klocka. Den som jag släpade med mig hela vägen från Tyskland till Sverige i jul var bara en vanlig sportklocka som registrerar puls och tid. Okej. Det var inte jag som hade tagit fel, utan försäljaren. Tack och lov kunde sonen intyga där på julaftonskvällen att jag verkligen hade haft för avsikt att köpa just en GPS-klocka, för han var med när jag köpte den. Igår åkte jag för att byta den. Visade sig vara ganska besvärligt, då jag hade köpt den redan den 22/11, men det löste sig i alla fall. Köpte med mig en ny klocka med GPS och naturligtvis därför ännu dyrare. Den fick maken i födelsedagspresent i morse (han fyller 46 år men trodde själv det var 47...).
Bild hämtad från: http://store.nike.com/us/en_us/?l=shop,pdp,ctr-inline/cid-100701/pid-579301
Var det rätt??? Nääääääääääääää. För nu vill han ha en klocka som inte bara mäter sträckan, utan även en som mäter höjdskillnad mm. Nu ger jag f-n upp. Tror det är dags att sluta ge julklappar och presenter till min man och andra vuxna. Jag har definitivt en tappad sug. Blä.

Sushi-namnam

Kolla vilka fina sushis min svägerska och svåger bjöd oss på i juldagarna. De smakade himmelskt gott kan jag berätta! Godare än på bästa sushistället här i Bad Soden och då ÄR det gott! De gjorde även japansk omelett som var outstanding. Måste fråga om recept och exakt hur de gjorde, för nu måste jag själv också prova.

torsdag 3 januari 2013

Dagens plus och minus

Dagens plus:
  • Buzz bajsar inte blod längre och han har fått en antibiotikaspruta av veterinären. Han är pigg och glad och äter med god aptit.
  • Maken fäller en försiktigt positiv kommentar om Sid :-)
  • Brorsan har bokat flygbiljetter och kommer på besök i februari för första gången på många, många år!

Dagens minus:
  • Buzz har fått tillbaka sin cancer och denna gång sitter den sämre till (vid armbågen) än tidigare. Veterinären vill inte operera förrän det blir värre, då hon befarar att hon inte kan ta bort hela tumören.
  • Det var vråååååålmycket folk på Main Taunus Zentrum när vi skulle åka och byta en julklapp idag. Hade inte en aning om att det var någon storshoppardag idag, men det var det tydligen. EN timma tog det att komma ut från parkeringen. Suck.
  • Sid fick vänta för länge på att vi skulle komma hem från vår shoppingtur och la en "kabel" på vardagsrumsgolvet. Han är inte så rumsren som han marknadsfördes som...

En bra morgon

Väcktes av tiotusen blöta pussar från Sid och en Buzz som låg och sov med bena rakt upp i luften. Inga varningsskall under natten. Känns som att både jag och Sid har taggat ner. Han är REDAN en RIKTIG MATTEGRIS. Det måste vi jobba bort så mycket vi kan. Jag märker liksom hur han bara zoomat in mig och han är redan helt på det klara med vem som är "herre i huset".  Det har han ju i och för sig rätt i, men i alla fall ;-) Just nu känns det som att han kommer att bli JÄTTECOOL. Vad jag funderar på är hur jag ska kunna börja träna Sid längre fram. Han verkar liksom inte ha någon sådan erfarenhet av att uppmärksamma människor på det sättet. Han umgås men lyssnar inte, eller hur man nu ska förklara det. Men ännu så länge tar vi bara det vardagliga tränandet och det funkar super. I morse t ex fick han en egen kort "pinkrunda" runt kvarteret (eftersom Buzz ville ligga kvar en stund till...) och han gick hela vägen utan problem idag. Utan annat hundsällskap! :-)

Undrar om Buzz helt enkelt fastat i 12 dagar? Gav honom ett rått kycklingben igår och han åt bara lite, lite. Skulle kunna förklara varför han blivit så mycket smalare på kort tid och kanske även den blodiga diarrén som typ inte innehöll någonting? Nu ska jag ringa veterinären.

onsdag 2 januari 2013

Buzz och Sid hemma!

Vi åkte och hämtade hundarna i morse. Kunde inte vänta längre. När vi kommer dit och kliver in i huset ser vi två små hundar ligga i varsin korg bredvid varandra. Buzz och Sid (som vi nu beslutat oss för att döpa om Chinchin eller The Only One som han heter i passet till) tittar tyst (!) på oss och det tar en liten, liten stund innan Buzz har uppfattat vilka som klivit in genom dörren. Sedan blir det Buzz-tjut av lycka! Han yl av glädje och upphetsning, gör piruetter och krumsprång - och Sid hänger på.  Ungefär som om, okej, det är väl så här man ska göra då?! Allt har gått bra under vistelsen och båda hundarna har BARF:at. Buzz ser betydligt hälsosammare ut än när vi lämnade honom... Om det beror på att han inte lyckats tugga i sig så mycket, eller att GI-kosten helt enkelt bara bantat ner honom i alla fall förtäljer inte historien. Han har motionerats ordentligt under tiden, men motionerad blir han ju annars också. Sid har fått ytterligare hull och ser riktigt vettig ut. I fortsättningen tänker jag försöka servera mycket mer rått kött till hundarna, för det verkar de bara må bra av. :-)

Pensionatägarinnans positiva inverkan (både mentalt och fysiskt) på hundarna är inspirerande och jag kände mig plötsligt lite gladare och nöjdare med hela situationen. Det kanske inte var så dåligt att Sid fick "börja om" hemma hos ett hundproffs trots allt? Han vekar ha "vuxit" på bara två veckor. Han känns med ens lite stabilare och coolare. Eller så är det jag? Just nu känner jag mig mer tillfreds än tidigare. Idag känns det som att jag för första gången ger Sid en helt ärlig chans - och jag tror att han kommer att ta den! :-)
Vi har promenerat hundarna både tillsammans och var och en för sig idag. I eftermiddags fick Buzz ta en joggingtur med dottern, medan jag tog en runda med Sid på egen hand. Det gillade Sid inget vidare... Han talade tydligt om att han saknade hundsällskap och ömsom vägrade gå, vände om, och försökte springa hem. Promenaden runt kvarteret som vanligtvis tar ett par minuter tog nu över tjugo. Fast det var lite kul också. En lagom utmaning första dagen hemma.

Men säg den glädje som varar för evigt? Buzz har idag haft blodig diarré. Veterinären har stängt på onsdagseftermiddagar och Buzz är väldigt pigg och glad, så jag avvaktar tills i morgon. Men i morgon bitti bär det av oavsett. Hoppas att det "bara" är en irriterad tarm, kanske p g a foderbytet? Fast nog hade de väl sagt något om han bajsade blod tidigare???

Dagens positiva hundtankar:
  • Det kommer nog att funka det här med Sid!
  • Buzz verkar glad över hundsällskapet :-)
  • BARF - vilken grej
  • Bara tre skall från Sid idag. Han verkar larma vid alla ny ljud, men struntar i dem när ha känner igen dem. Känns lovande.
  • Sid är en riktig, riktig kelgris. Gött!
Dagens inte fullt så positiva hundtankar:
  • Men vad f-n, blod i Buzz avföring. Måtte det inte var något allvarligt.:-(
  • Sid är nog längre än han är hög? Inte sååå snyggt...
  • Sids päls är lite strävare än Buzz. Liknar mer svinborst. Får man ha det så?  :-/
  • Den vackra kinesgången som Sid skulle besitta liknar mer spattigt, stelbent småspring. Har de aldrig sett vacker kinesgång (sådan som Buzz har)?

tisdag 1 januari 2013

Årets första inlägg

Är tillbaka i Bad Soden ikväll! Resväskorna är tömda, men matbordet är fortfarande fullt med grejer... I morgon hämtar vi hem hundarna igen. Lääängtar! :-)