BFF?!

Här ligger Sid och Leo. Närmare och närmare varandra har de flyttat sig de senaste veckorna. Idag efter en lång härlig morgonpromenad i duggregn och blåst kröp de upp och la sig så fint ihop. Det värmer hjärtat. :-) Leo är en helt annan hund än Buzz och Sid. Nyfiken, framåt och kreativ. Han kommer springande när vi ska gå ut och stoppar huvudet i kopplet. Det gjorde inte Buzz (som jag oftast fick hämta under bordet) eller Sid som tack och lov har valt att "gömma" sig i soffan varje gång vi ska ut. Men Leo skiljer sig tyvärr även åt på andra sätt. Till exempel skriker han vid bad och vid påklädning av kläder. Det är jag liksom inte van vid...  Buzz och Sid har varit underdåniga i dessa situationer. Leo, ja han tycks kämpa som om det gäller själva livet. Men det är väl bara att jobba på. Förhoppningsvis kommer det långsamt (eller ännu heller jättesnabbt) bli en förändring åt rätt håll.

PS. Leo är så mycket mer "hund" än mina andra två, på så sätt att han går och lägger sig vid mina fötter när jag sitter och jobbar t ex. Det är jättemysigt och visserligen händer det att Sid gör det någon gång ibland, men Buzz ville hellre sitta i knät... ;-)

Hundskolefröken

Här är en av mina hundskolefröknar med sina två egna hundar. Jag är så förundrad över vilka hundar hon har valt själv. En förvuxen Jack Russel och en avlagd jakthund från Turkiet (som suttit 4 av sina 6 år på djurhem). Hennes Jack Russel gör mest som den själv vill och hennes hittehund är i princip autistisk (tar ingen kontakt med människor alls). Men hon är jätteduktig med oss kursdeltagare och det är ju det viktigaste. Sid och Leo skötte sig exemplariskt som vanligt..  ;-) Faktiskt är Sid jättesnabb med att fånga upp vad som krävs. Leo är av naturliga skäl lite valpig och orkar inte koncentrera sig hela tiden. Men han är duktig på att gå ner i varv.

Delar fjäder

Leo hittade en fjäder när vi var ute och gick idag på eftermiddagen. Den ville naturligtvis Sid också ha, så det uppstod en dragkamp mellan dem. De höll på i flera minuter innan jag tröttnade och kastade iväg den. Synd på en så kul grej tyckte båda grabbarna.

Inget staket ännu

Och vad händer då? Jo, Sid och Leo rusar ut på gatan och skäller ut en förbipasserande matte med hund. Jag har aldrig haft en hund som gör så förut. Nu har jag plötsligt TVÅ! För det första är skämsfaktorn så stor att jag bara vill försvinna från jordens yta. För det andra är det ju livsfarligt för både hundar och människor när de rusar ut mitt i gatan. Fy vad jag är trött på hundarna just nu. Jag måste ha varit galen som tyckte att det skulle vara okej med två så unga hundar. Bläää.

Taggtråd kan stoppa en valp men inte en katt!

Vi måste åka iväg och köpa staket att sätta upp runt trädgården - ikväll! Nu har grannen lagt taggtråd runt sitt trädgårdsland, för att inte katterna (!) ska komma och springa och gräva i landet. Sid och Leo springer genom häcken och i grannens trädgård mest flera gånger om dagen (suck) och jag är jätterädd att de ska göra sig riktigt, riktigt illa.

Tror ta mig f-n att gubben verkligen tror att det är katterna som tassat omkring och grävt i hans land, fastän de blir så glada över hundbesöken varendaste gång. Kan han inte lägga ihop A med B? I annat fall är han rent genuint elak. Hur som helst kan man ju inte ha taggtråd liggande på marken så där. Inte kommer det att stoppa någon katt heller. Men taggtråden kan verkligen skada en tokrusande valp hur mycket som helst!!!!!!!!!! Nu kan jag inte släppa ut hundarna alls förrän vi löst staketfrågan. Det som är mest irriterande är att jag velat sätta upp staket hela tiden, men det har grannarna själva inte velat. Nu föreslog han ett 30 cm högt staket, men det kommer ju inte stoppa hundarna på alla ställen. Jag sa att vi får nog göra det liiiite högre.

STÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖN!

Bekymrad - inte rumsren

Sid är inte rumsren! Jag har haft problem hela våren med att Sid inte är helt pålitlig. Han har framförallt smugit iväg på nätterna och gjort sina behov på golvet någonstans och så har han kissat in dotterns säng när hon inte stängt dörren till sitt rum. Hela semestern hände bara EN olycka på tre veckor (mig veterligt) och det var en dag det regnade och sonen inte gick ut med hunden som lovat. Tillbaka i Tyskland var han först "torr". Sedan flyttade den nya lilla hunden in...

Sedan Leo kom hit har Sid kissat inne ett par gånger (inte markerat, mer mitt på golvet) och i natt när det regnade vaknade han och gick in på sonens rum och "la en kabel" mitt på golvet. Sedan gick han tillbaka och la sig i min säng. Va f-n! Till och med Leo kniper hela nätterna, även om det händer en olycka lite nu och då dagtid (typ en gång varannan dag = ungefär som med Sid just nu...). Men Leo är bara 4,5 månad. Sid är 16 månader.

Sista rastningen i trädgården sker ofta mellan kl 22-23 och första rastningen i trädgården sker oftast vid 7-snåret på morgonen. Däremellan rastar jag mina hundar 1,5-2 timmar varje dag fördelat på 4-5 promenader. De har tillgång till trädgården på dagarna. Vad gör jag för fel???

I morse såg jag framför mig en 15 år gammal Sid - fortfarande inte rumsren. Det var inte skoj...

Fast jag älskar honom ändå - min gulle-Sid!

Ståöron eller hängande öron?

Leo hade ståöron när vi hämtade honom, men de fladdrade när han sprang *jättegulligt*. Uppfödaren sa att jag kanske måste tejpa öronen längre fram. När en valp byter ut sina mjölktänder (vilket Leo gör just nu) så blir nämligen brosket i öronen ofta lite mjukare under en period. Och så började mycket riktigt höger öra falla ner.

Leo med hängande högeröra.

Eftersom det andra örat verkade stå väldigt bra just då ville jag gärna få det andra att stå också. Två hängande öron hade i och för sig också gått bra för det hade ju Buzz. :-) Det är gulligt med ett öra upp och ett öra ner, men det ser mer estetiskt ut med symetri om man nu kan hjälpa naturen lite på traven.

Leo med tejpat högeröra.

Min husveterinär berättade att det är förbjudet att tejpa öronen här i Tyskland när jag frågade om råd, men min uppfödare och folk på Facebook har sagt att det är tillåtet. Kuperade öron är däremot förbjudet. Vad ska man tro? Själv har jag inte hittat någon förbudstext på internet, men man vill ju inte heller ifrågasätta sin veterinär. Hur som helst beslutade jag mig för att tejpa örat bara när jag är hemma (eftersom det tydligen kan vara en ljusskygg verksamhet...).

Leo (med ståöron) undersöker en kotte han plockat med hem från en promenad.

Två tejpningar á 6-8 timmar och nu står örat igen, som om det aldrig har gjort något annat. Som ni kanske kan se tejpade jag ganska löst bara två varv, utan att ens fästa ihop örat med det andra. Jag använde silkestejp med vattenlösligt lim, men tejpen lossnade av sig själv efter de där timmarna. Ingen smärta, ingen irritation. Skulle det verkligen vara förbjudet? Hur som helst är jag helt chockad över det snabba resultatet. Har jag otur faller kanske örat ner igen? Verkar vara väldigt, väldigt lite som krävs för att få det att stå igen i alla fall. Hoppas att det inte behövs några större insatser på den fronten i framtiden heller. En liten tejpbit kan jag dock tänka mig att sätta dit igen om det skulle behövas. Men bäst skulle vara om jag slipper. :-)

Leo har tagit maken i besittning

Lillgubben har utan att veta det tagit Buzz plats på makens arm. Leo har också legat och sovit mage mot mage med maken i helgen. Snacka om att det är en stolt husse som konstaterar att hunden vill vara just med honom.

Leo (som har fått ett tejpat öra) myser med maken

Två bra dagar! :-)

Igår började ungarna skolan igen. Detta innebar en tidig morgon och en tidig lång morgonpromenad med hundarna. Det kändes bra och samtidigt lite vemodigt. Nu börjar ensamheten igen tänkte jag när jag väl hemkommen satt med en kopp kaffe i handen och tittade på två utslagna hundar. Lagom till lunch började jag tycka ännu mer synd om mig själv. Men DÅ ringde det på dörren. Två amerikanska mammor som bor i vår lilla by kom förbi och jag spontanbjöd dem på kaffe (det enda huset hade hemma). Sedan var jag tvungen att hjälpa dem att hitta hem igen, så jag tog med mig hundarna och följde dem ända hem till sitt. Då blev jag inbjuden på ytterligare en kopp kaffe. Och så hade hela eftermiddagen förvunnit i ett enda svep. När jag åter kom hem klockan tre på eftermiddagen var jag rejält hungrig, så det blev tidig kvällsmat.

Sedan igår (efter 10 dagar) ligger de bredvid varandra.

I morse droppade maken in vid sextiden på morgonen. För att komma direkt från Shanghai såg han oförskämt fräsch ut. Jag följde med ungarna till skolbussen och där träffade jag en av de amerikanske mammorna igen. Hon ville gärna följa med på min morgonpromenad sa hon. Så i morse fick vi sällskap hela varvet runt fälten jag och hundarna. Supertrevligt. Vid tio var vi sedan på hundskolan igen. Vi var bara tre elever idag - Sid, Leo och en liten 14 veckors taxvalp. Det funkade jättebra och de sista 10 minuterna fick våra hundar leka. De busade runt och hade det jättekul. Man blir verkligen varm i hjärtat när man ser hur glada och lyckliga de blir av allt spring. För att vara tax var kompisvalpen väldigt snabb. Det är nyttigt att möta sina fördomar...

Imorgon är jag och hundarna hembjuden på fika till en svensk väninna och på lördag är det Bad Soden-fest. Vi har redan fått en inbjudan till en familj på kvällen och har diskuterat att gå dit med de amerikanska familjerna på dagen. Snacka om annorlunda start på skolåret mot hur det har sett ut de senastefyra åren, då ensamheten många gånger varit alldeles för påträngande. Man blir glad av lite sällskap! :-))

Idag känner jag mig så trött på hundar

Ja, faktiskt. Det är första gången jag känner så. Kanske är det inte så konstigt? Det har varit en jobbig och sorglig sommar och nu fotsätter arbetet med en liten valp. I morse kände jag mig nästan kvävd. Det får man väl inte säga så här i hundkretsar, men så kändes det. Det är jobbigt att bara tänka hund, hund, hund. Hela våren har jag (minst) varje vecka besökt veterinären med Buzz. Oroat mig dag som natt. Skött om Buzz på alla möjliga och omöjliga sätt. På semestern hände sedan det som bara inte fick hända. Kvar hade jag en lite högljudd kines/mexikan som enligt litteraturen bör ha sällskap. In flyttar en söt lite valp. Hyggligt rumsren måste jag säga (typ 85 %), som sover hela nätterna, är nyfiken och pussig. Men som innebär mer jobb...

Kommer på mig själv med att ställa för stora krav på lilla Leo. Han är 4,5 månader gammal men eftersom han redan är lika stor som Sid inser jag att jag omedvetet förväntar mig ungefär samma sak från honom. Och det är ju absolut inte rättvist.

Skulle väga Leo i förrgår kväll. Lyfte upp honom i famnen och gick in och ställde mig på badrumsvågen (han vägde 4,9 kg). Då börjar han panikartat sprattla i famnen och jag inser att det är för att badkaret är bredvid. Suck. Att det skulle fungera lättare att tvätta honom nästa gång kan jag nog glömma. Just nu önskar jag bara att mina hundar bara "kunde vara" ett tag. Inte kräva en massa särbehandling och omtanke. Men så är det förstås inte. Jag känner att jag inte orkar ha tålamod att tvätta en skrikande och sprattlande valp, torka olyckor inomhus och vakta så hundarna inte smiter från trädgården. Fast det måste jag förstås. Det skulle vara skönt med åtminstone ett staket...

*sitter och tycker lite synd om mig själv*