Men först en hederlig semester

Innan vi flyttar hem för gott (?) ska vi på semester i hemlandet. Åker imorgon och landar i Skåne på måndag morgon. I år ska vi både fira svärföräldrarna som varit gifta i 50 år och mina föräldrar som båda fyllt 70 år. Sedan ska vi försöka hinna med att titta på hus också. Jag har fasat för att det skulle bli precis så här den dagen vi skulle flytta hem - dvs hemflytt med mindre än två månaders varsel. Hur hinner man med att både skaffa jobb och köpa hus på så kort varsel??? Okej. Jobbet för min del är fixat. "Bara" boendet kvar nu och makens signatur på sitt kontrakt. Man kan inte annat än hoppas att det löser sig lika snabbt!

Vi flyttar heeeeeeeeeeeeem!!!

Nu är det officiellt. Vi flyttar hem till Sverige och Västerås i augusti. Tyvärr fick vi slutgiltigt besked så sent som för tre veckor sedan, så här är allt KAOS. Gymnasieskolor är fixade åt ungarna och själv lyckades jag på 10 dagar fixa ett nytt jobb. Jag ska åtminstone för ett bra tag framöver lämna universitetsvärlden och bli gymnasielektor i matematik. Bättre betalt än att vara pedagogisk utvecklare på något av våra större svenska universitet har det visat sig. Och jag känner mig i skrivandets stund både inspirerad och livrädd. Makens jobb är fortfarande inte officiellt utannonserat, men vi hoppas att det ska landa under nästa vecka. Bara boendet kvar... Har ingen aning om hur vi ska kunna fixa det på bara ett par veckor. Troligen får det bli en mellanlandning på något tillfälligt boende innan vi kan flytta in i ett hus. Men man kan ju alltid be en bön och hoppas att allt löser sig.

Sååå. Kanske kommer ni som eventuellt fortfarande läser min blogg att få höra av mig oftare igen. Och sedan är jag lite nyfiken på att få träffa alla mina bloggkompisar IRL när jag kommer hem till Sverige. Ni har varit en viktig del av mitt ibland ganska ensamma hemmafruliv.

Vi hörs!

Kameratest

Jag har testat en ny kamera - en Sony HX400. Den har en helt fantastisk optik och täcker 35 - 1200 mm! Här kommer några bilder för att få en uppfattning om vilken kvalitet kameran har. Motiven är tråkiga, men förhoppningsvis illustrativa.

Här står jag. Bilden tagen med 35 mm objektiv.

Jag står kvar på samma plats, zoomar ner till änden av gångvägen och då ser det ut så här:

Detta är min dagliga utsikt över delar av Frankfurt. Bilden tagen med 35 mm objektiv.

Zoomat till 1200 mm (utan stativ):

Känns som en bra kamera - typ! :-)

En smäll på nosen, är det okej?

Var på hundträning igår. Var ett tag sedan sist, då jag och mina hundar fått avstå då det ösregnat och varit svinkallt, jag har jobbat i Sverige eller det varit helgdagar (man meddelar bara när man kommer och kan alltså dyka upp lite nu och då utan några sura miner). Men igår så var vi äntligen på plats igen. Kul!

Två nya hundar i gruppen och flera av hundarna är "killar i tonåren"... Vi var många hundägare som kände igen oss i varandras berättelser och ibland lite uppgivet suckade åt våra okoncentrerade följeslagare. Vi tränade gå med slakt koppel, inbromsning och uppsamling av kopplet, sitt (vilket mina nakenrumpor vägrar göra ute i den blöta skogen) mm. På slutet promenerade vi våra hundar genom den övriga hundgruppen, för att öva våra egna hundar att ignorera hundar vi passerar. Samtidigt tränas ju de hundar som bara sitter och väntar på sin tur också på att ignorera passerande hundar. Jag gillar övningen.

Men. Igår var det en ny, stor och bufflig jakthund som skulle gå förbi oss. Plötsligt kastar den busig sig mot Leo och Sid som sitter på sin lilla filt och de börjar vrålskälla. Inga pluspoäng för mina hundar direkt, men samtidigt inte så konstigt att de reagerade som de gjorde kan jag tycka. Vad händer? Jo, min hundtränare som råkar stå bredvid oss just i det ögonblicket, hjälper till att dra bort den stora hunden från mina samtidigt som hon smäller till mina hundar på nosen (inte löst, men inte heller med någon styrka) två tre gånger så de tystnar. Och jag tystnar med, då hakan liksom hänger nere vid knävecken och det är svårt att tala med vidöppen mun... Nästa gång jakthunden passerar, med en betydligt mer uppmärksam och alert matte, är mina hundar tysta som möss. Jag kan inte sluta att älta händelsen. Kan det vid vissa tillfällen löna sig att "puckla på" sina hundar för att få en omedelbar effekt? Jag är ju nöjd med resultatet (tysta hundar), men kan liksom inte släppa tanken på positiv förstärkning. Hur skulle jag gjort med hjälp av positiv förstärkning i denna situation i stället? Jag menar, situationen hade ju redan uppstått. Att arbeta förebyggande är något helt annat.

Jag har förstått att det finns folk som anser att Cesar Millan inte hanterar hundar på korrekt sätt. Men faktum är att jag aldrig sett honom puckla på ens de värsta hundarna. Vänlig men bestämd är hans ledord och jag gillar den inställningen. (Dessutom tycker jag att man ska vara medveten om att många av de hundar som Cesar hjälper (genom att träna deras människor) är hundar som annars kommer att avlivas eller sättas på djurhem. Dessa hudar får kanske inte någon mer chans och situationen är ofta akut.) Mina tyska tränare (två tjejer i 30-års åldern) har en annan inställning till hundträning. De "jobbigaste" hundarna kan korrigeras med dask på nosen, eller ett knä i sidan (större hundar). De älskar hundar, inget tvivel om saken, men deras metoder är åtminstone ibland mer "pang på" än Cesars. Eller mina.

Nä, jag kan nog fortfarande inte smälta korrigeringen igår, fastän jag fortfarande uppskattar resultatet. Jag måste hitta nya hundtränare helt enkelt.

Fick en bit av sommaren

...från min granne som kom med dessa vackra syrénkvistar. Det doftar underbart! Tänk, snart har de redan  blommat över här.

Vägmat

på väg till Waterloo!

Lycka är

... att få ta en promenad tillsammans med en pratglad dotter och lyckliga hundar en vacker försommarkväll i Bad Soden. :-)

Hundpromenad med vacker Frankfurtvy.

Glad och stolt mamma och matte.

En vacker maskros som redan blommat över.

Bus mest hela tiden. Leo och Sid vill också plocka maskrosor.

På ett café i Wiesbaden

Solen skiner och vi sitter på ett café och käkar panini.

Kolla in min dotters hundprojekt!

Dagens bästa parfym

står Leo för. I ett obevakat ögonblick rullade han sig i en färsk diarréhundskit för att sedan raskt vända sig om och äta upp det som blev över. URK. Den sista kvarten på promenaden ville ingen komma i närheten av oss. Inte undra på. Han stank som en latrin. Väl hemkommen åkte han direkt upp i duschen för att några minuter senare lukta körsbär. Vi har inte samma smak Leo och jag. Helt uppenbart.

 

Inte nog med det. Nyss var jag ute och rastade hundarna och Leo bajsade. Den sista "korven" blev hängandes under svansen. Troligen i ett hårstrå. Jag ville hjälpa honom så jag tar på mig en bajspåse på handen och tänker hjälpa honom genom att ta bort den. Vad händer? Jo hunden skriker som besatt. Högt! Folk tittar ut genom fönstren och en dam undrar ilsket vad jag håller på med. Höll jag på att misshandla honom eller försökte jag döda hunden kanske? Nä, jag ville ju bara hjälpa... Jag hade inte ens hunnit röra Leo när han först skrek och sedan kröp in i en häck och gömde sig. Faktiskt blev jag helt chockad själv över hans skrik. Fattar fortfarande inte varför han reagerade som han gjorde. Tror att han tyckte att det kändes obehagligt när bajskorven liksom inte lämnade rumpan. Men just då - när folk började gapa och peka - då kände jag plötsligt att jag nog kunde ha ihjäl hundf-n i alla fall...