måndag 24 februari 2014

Jag = misslyckad hundägare

I morse gick jag och maken (!) en promenad med hundarna på fälten. Två lyckliga hundar skuttar fritt omkring och leker tafatt, jagar fåglar, gräver efter mullvadar, facebookar (sniffar, pinkar och sniffar igen) och vi njuter alla av vårluften och de kvittrande fåglarna. Två snabbt promenerande kvinnor rundar en kurva och kommer plötsligt emot oss. Vad gör Leo då? Jo, han springer efter dem och skäller... Kul? Nä inte någonstans. Den ena damen skriker och viftar att hunden ska gå hem (fastän jag bara är två meter ifrån henne och det redan är uppenbart att hon vet att jag är hundägaren). Hon är inte rädd, utan bara väldigt irriterad och mästrande. Att själv jaga fatt en lös hundslyngel som nu är helt säker på att denna hemska människa måste jagas bort är inte helt lätt. Jag ber kvinnan därför att stanna och berättar samtidigt att han är en ung och olydig hund, men inte det minsta farlig. När sällskapet står still är det lätt att koppla upp Leo, men "kärringen" är fortfarande förbannad och försöker tala om för mig att jag borde hålla hunden kopplad. Såklart det var mitt fel. Det gjorde mig ännu mer förbannad och förnärmad efteråt. Men ibland är det inte alltid så lätt att förutse en hunds reaktion. Det enda jag vet är att Leo inte är farlig eller elak, men det vet ju inte de som möter honom bara sådär. De senaste veckorna har Leo överraskat mig ett par gånger genom att försöka och ibland lyckas jaga joggare, bilar och harar. Nu har han lagt på skällandet också. Det tragikomiska är att han har ett ganska dovt skall, så han kan ju dessutom lätt uppfattas som farlig. Vad ska jag göra nu? Hålla hundj-veln i koppel resten av livet eller? Jag tror ju att detta är en tillfällig "formsvacka" hos både Leo och mig själv. Men tänk om det inte är det? Hemma är Leo en ängel och egentligen när vi är ute också. Han är bara otroligt "på" och just nu svämmar energin över. Dags att boka några privatkonsultationer med någon duktig hundtränare. Jag har provat ett par olika, men det har tyvärr inte klickat med någon ännu. Idag känner jag mig bara såååå himla misslyckad som hundägare. Jag önskar att jag hade två hundar som uppför sig vid möten med andra hundar och människor.

PS.Och mitt i allt stohej är Sid tyst och står stilla! Den hunden har minsann sina sidor också, men jösses vad han utvecklats sedan förra våren då han skällde på allt och alla. Man får väl glädjas åt det lilla...

2 kommentarer:

  1. Nejdå, du är inte en misslyckad hundägare! Men mest av allt vill jag tacka för orden hos Rudi idag <3 Kram!

    SvaraRadera
  2. Häng inte läpp för detta. Se det som en trotsig tonåring. Det var oturligt att du mötte en suring, för om du mött en som förstod kanske grejen hade avdramatiserats. Jag hade nog kopplat upp honom ett tag och kört kontaktövningar sen störning på det.
    Känsligt är det när någon skriker åt en att man har ouppfostrade hundar..skitjobbigt. Hade en gång en gubbe som skrek "hora" efter mig..Kul kille!!??
    kram
    Fia

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar, Jag är alltid så nyfiken på vem som varit här! :-)