Suck! Varje gång är jag lika rädd. Jag mår verkligen uselt inför varje flygtur. Har bestämt mig för att rädslan inte ska hindra mig från att resa, men ibland känns det ändå som att den är hindrande. Kan liksom inte slappna av flera dagar innan avfärd. Idag har jag inte ens packat fastän jag måste åka hemifrån om två timmar. Rädslan passiviserar mig.
Jag tror inte egentligen att jag är så rädd för att dö. Jag är mer rädd för att mina barn ska bli utan mamma. Man inbillar sig ju att man är oersättningsbar... ;-) Fast nog tror jag att mina barn kommer att klara sig ändå. Okej, jag erkänner. Det är väl en slags egoism också. Jag vill vara med när de växer upp! Jag älskar tiden tillsammans med dem! Jag vill vara nära dem - hela tiden!
Nä, nu MÅSTE jag verkligen packa, annars blir det inte roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar, Jag är alltid så nyfiken på vem som varit här! :-)