Idag var Buzz och fick cellgifter igen. Han vandrar alltid glatt in på kliniken, men väl där börjar han darra av obehag. Cellgiftsbehandlingen är tydligen inte så kul. Eller så har han sina strålbehandlingar i färskt minne? Då blev han ju sövd och hade säkert lite traumatiska uppvaknanden. Min tröst är att han alltid slutar darra efter en stund och att han alltid är glad efter behandlingen. Inte verkar han må särskilt dåligt veckorna efter heller.
Sid fick följa med till kliniken idag. Tänkte träna honom att vara tyst bland andra hundar. He, he. Som reservplan hade jag att vi kunde ta en promenad medan Buzz fick sin behandling. Vi hann med båda aktiviteterna och Sid var jätteduktig! Synd att påstå att han var helt tyst, för det var han inte. Men han var tyst mestadels av tiden i alla fall. När han var tyst fick han små hundgodisar ur handen, på golvet, på stolen... Så han fick leta lite. Folk här i Tyskland har knappt sett nakenhundar, så de accepterade ett skall då och då i utbyte mot gratis stirrande. ;-) Det gick bättre än vad jag hade vågat hoppas på och nu sitter jag här hemma och är nöjd med min hundträning. Det ska nog gå att "göra hund" av honom också, även om han behöver mycket stimulans och en fast hand. Det är den fasta handen som är min svaga sida tror jag. Min hand "är svag" så fort jag blir osäker på hur jag ska göra. Jag kan liksom inte låtsas att jag vet vad jag gör, om jag inte tror mig veta att jag gör "rätt".
Roligt att höra att det går så bra för Buzz, och att Sid nu börjar förstå hur hans nya, extremt uppgraderade liv ser ut. Säkert har hans lilla hjärna bråda dagar med att bygga om sig så att han inte behöver vara osäker i onödan, och att han kan ta tillvara alla nya möjligheter...
SvaraRaderaOch så vet man ju oftast inte om man gjort "rätt" förrän efteråt, jag upplever ständigt mina interaktioner med hundarna som någon slags trial and error process ... Och inte reagerar de som de borde, enligt böckerna, så det blir ju mest improvisation ...