Vi har gråtit floder av tårar och ändå tar de inte slut. Ett tomt koppel, en halvfull matskål som råkar står kvar, en tanke eller felsägning - det räcker för att gråten ska komma tillbaka. Vår efterlängtade semester i Sverige haltar sig fram. Samtidigt är det väldigt skönt att få omge sig med sina nära och kära. Här är det tillåtet att sörja, skratta, sura och bara vara sig själv. Dag läggs till dag och det är nu fem dagar sedan Buzz fick somna in på Veterinärhuset i Ängelholm. De tog hand om oss på bästa, bästa sätt och de pratade svenska... Det var så skönt att slippa kommunicera på utrikiska i den svåra stunden.
Jag är glad och mycket rörd över era kondoleanser. Tyvärr är lusten att blogga och skriva lite nedsatt just nu, men jag lovar att återkomma så fort jag orkar. Det tar förhoppningsvis inte mer än några dagar. Det finns faktiskt trevliga och roliga saker att berätta om också. Om man bara tillåter sig.
Kram på er alla!!!
Kram <3
SvaraRaderaMaureen Adams har skrivit en intressant bok som heter Shaggy Muses, den kom till när hon försökte förstå den enorma saknad hon kände när hennes hund inte fanns mer.
SvaraRaderaHoppas att vi får höra av er snart igen!
När livet "kommer emellan" stannar man upp så klart. Det går sakta vidare men allt måste ta sin tid. Kom tillbaka när du har lust och ork. vi väntar <3 <3 <3
SvaraRaderakram
Fia
♥
SvaraRaderaVi tänker på er,Kramisar!
SvaraRaderaÄven om vi aldrig träffat Buzz på riktigt, så har vi följt honom så länge att det gjorde ont att läsa att han inte finns mera! Jag förstår er smärta, det är två år sedan vi gick igenom samma sak och det går inte en dag utan att jag tänker på vår lilla Grace! Det är en familjemedlem som försvinner och det gör ont och det måste få göra ont och ta sin tid!
SvaraRaderaStyrkekramar till er!
M.E
Tänker på dig!
SvaraRaderakram <3
Fia