Nu är vi tillbaka i Bad Soden efter en härlig och inspirerande påskhelg. Hundarna blev hemlevererade för en timme sedan och nu känner jag mig jättedeppig. Hundpensionatsägaren som är en mycket välrenommerad hunduppfödare av grand danois (med över 120 kullar på 23 år!) och veterinärutbildad, tyckte att jag skulle sluta cancerbehandla Buzz. Jag är jättetacksam över hennes ärlighet och kunskap och nu lägger jag nog ner allt ihop. Buzz tumör ser dessutom ut att ha börjat växa igen, bara sedan förra veckan. Trots strålning och nu cellgifter. Apropå Sid konstaterade hon med samma erfarenhet att han är ett "måndagsexemplar", även om hon inte uttrycket det så dumt eller elakt. Det hade tagit tre dagar för honom att sluta skälla på alla nya ljud. De flesta hundar slutar efter en halv dag sa hon. Hon beklagade sig inte alls, utan det var mer ett konstaterande. Hon menade att visserligen är Sid ju inte så gammal, men han har en karaktär som han troligen inte kommer att växa ur. Samtidigt hoppas jag ju att Sid läst instruktionsboken och kommer att mogna ordentligt under sitt andra levnadsår. Jag har läst att i alla fall mexikanska nakenhundar mognar väldigt sent och kan vara väldigt högljudda fram till två års ålder för att sedan tystna. Hoppas, hoppas att det stämmer in på Sid...
Just nu känns det som att Buzz inte överlever till sommaren och Sid är alltså ett hopplöst fall? Suck och snyft. Just nu vill jag bara gråta. :-(((
Men va kärvt det ska vara. Ibland måste man ge upp lite för att kunna få ny energi.
SvaraRadera<3
Jag tycker du ska ta det där utlåtandet om Sid med en nypa salt. Han har ju varit med om en del i sitt unga liv och du har ju varit så duktig med honom. Inte finns det några hopplösa fall!
SvaraRaderaDet krävs bara tid och tålamod och jäkla massa ork!
Hoppas morgondagen ser ljusare ut!
Kram
Melodys matte
Jobbig dag. Fast antar att mexikansk nakenhund skiljer sig en del från Grand Danois så tror du har rätt i att kan bli bättre när den mesta unghundsåldern är över. Tycker ändå att det verkar som Sid gjort flera framsteg sedan han flyttade till hem till er efter vad jag följt på bloggen. Styrkekram till er alla & Buzz!
SvaraRaderaNi har gjort allt ni kan för Buzz. Om ni inte hade behandlat hade ni kanske undrat, länge, om han ändå inte hade kunnat botas. Det är väl kanske just när hundens liv går mot sitt slut som vi märker hur mycket de betyder för oss. Kramar!
SvaraRaderaOch re Sid. Gissar att pensionatsvärdinnan inte har så stor erfarenhet av mexikanare. Han har ju redan börjat vänja sig och lugna sig i er hemmiljö, men är väl antagligen mer känslig för plötsliga miljöombyten eftersom han varit med om så många under sitt korta liv.
Zelda som inte kunde sova borta första tiden eftersom hon tyckte att hon borde vara vaken och skälla på alla obekanta ljud (första hotellnätterna var intressanta) rullar nu ihop sig i en trygg liten boll och somnar även på nya ställen, men det tog några år...
(Hotellnätterna beror på att vi ofta måste sova över innan tävlingar).
Men urk... Stackars Buzz, förstår att det är jobbigt :(
SvaraRaderaFast Sid-kommentaren skulle jag inte fästa så stor vikt vid, hur han beter sig på ett pensionat omgiven av främmande människor några dagar säger ju inget om hur han är/kommer bli hemma hos er bland folk han känner och i en trygg miljö och när han mognar. Så nä, den kommentaren hade jag bortsett från.
Här kommer en kommentar till dig via min blogg, från Carina som inte lyckas kommetera här själv:
SvaraRaderaJag läser om de små damerna och matte med stort nöje, varje dag. Det samma gäller Desperat hemmafrus blogg. Jag kan tyvärr inte kommentera på hennes blogg och undrar om du Åsa kan vara snäll och hälsa till henne? Det är så ledsamt med fina Buzz. Jag håller tummarna för Buzz och hoppas på det bästa. Jag tycker att frun är en duktig matte till båda hundarna. Lille Sid har fått en fantastisk matte. Ja, det var väl det jag ville säga.
Tack Åsa för den förmedlade kommentaren och tusen tack Carina för de värmande orden! Tänk att jag har "hemliga" läsare som inte kan kommentera?! Möjligen fungerar det att kommentera om du har en annan browser. Det är lite lurigt det där med kommentarsfälten. Hur som helst - jag blev jätteglad! :-)
RaderaUrk, så tråkigt med Buzz. Jag som trodde att det hade börjat vända. Nu blir jag också ledsen!
SvaraRaderaStrunta i vad grandistanten sa om Sid. Nakenfisarna är lite speciella. Min syster har en 7-månaders nakenkines som inledde livet med att vara ängslig och osäker, nu är han i slyngelåldern och kaxig. Men med träning går det bara bättre och bättre och så tror jag med Sid också. Han och Batman är faktiskt ganska lika till utseendet också. När jag visade min syster bilden på Sid som satt i dunjacka och tittade på datorn trodde hon först att det var en bild på Batman, haha.
Hon har jobbat mycket med godisregn när han larmade för allt och ingenting, tex när någon gick i trapphuset. Det har gått över förväntan. Nu kan han tom möta grannar utan mer väsen än ett litet "boff", i början var det fullt larm.
Jag hoppas att ni får en bra helg och att både Buzz och Sid busar runt som bara den och jagar godis =)
Åsa, du gör ett jättejobb med båda hundarna. Kör klart med behandlingen på Buzz om det är det du vill. jag tycker man ska följa sin egen magkänsla där. Sen vet du att du har gjort allt du kunnat. Du kommer alltid att få "goda råd och människors kunskap" även om du vill det eller ej. men även om du har 30 års erfarenhet av en ras så kan du ju vara helt utan kunskap om en annan, så ta alla kommentarer med en nypa salt. Du ska veta att även om jag inte bloggar själv längre så läser jag din blogg och följer erat öde. Vi håller alla tassar och tummar för er. Linnea med hundar.
SvaraRadera