Nu ska ni få höra

I lördags när vi skulle åka iväg på morgonen kunde min man inte hitta sin plånbok. Hela familjen engagerades för att leta. Och som vi letade! Under en timmas tid letade och lyfte vi på varenda tänkbar pinal i hela huset, men den var som bortblåst. Ni kan ju tänka er vilken stämning vi hade. Både jag, sonen och dottern fick oss en ordentlig skrapa för att plånboken hade försvunnit. För det måste ju vara vårt fel. Han visste exakt var han hade lagt den och nu låg den inte där längre... Hade det varit för några år sedan hade maken rivit ut varenda sak i varenda skåp/låda/byrå på golvet och huset hade liknat helvetet. Nu har min make mognat (!!!) och han till och med ryckte upp sig i humöret. Efter en timmes letande och fortfarande ingen plånbok konstaterade han att vi fick åka utan. Tack och lov hade jag min plånbok i alla fall. Med kontokort direkt kopplat till makens svällande lönekonto ;-)

Hela lördagen var min man låg, men klagade inte mer än absolut nödvändigt. Han oroade sig för hur han skulle bli tvungen att spärra alla kort, beställa nytt körkort, ja allt det där som man har i en plånbok. Men nu var ju läget som det var och vi bestämde att det inte skulle få förstöra vår Sverigesemester.

Nu bar det sig inte sämre än att på söndagsmorgonen, när maken letade springkläder i sin egenpackade resväska så dyker plötsligt plånboken upp!!! Maken hade alltså lyckats packa ner plånboken utan att märka det. Eller hur fasen det nu gick till... Jipppieeeee! Skönt att den kom tillbaka! (Men nästa gång han skäller på resten av familjen och ihärdigt talar om att han heeeelt sääääkert vet att det måste vara vårt fel, då ska jag minsann påminna honom hur det var den där gången hans plånbok försvann...)