Här kommer en något nedkortad och kommenterad (mina kommentarer i parantes) artikel publicerad i DN 2010-04-25 av Annika Ström Melin. Den beskriver läget mycket bättre än vad jag själv kan göra.
I torsdags reste sig det nationalistiska partiet Vlaams Belangs ledamöter upp ur bänkarna i det federala belgiska parlamentet och sjöng ”Det flamländska lejonet” . Kanske inleddes Belgiens upplösning i den stunden.
I botten ligger en olöst motsättning mellan Belgiens olika delar, mellan dem som talar franska och dem som talar nederländska (Flamländska skulle belgarna själva säga. Det är stooor skilnad på flamländska och nederländska... Fast formellt har man faktiskt enats om att det ska heta nederländska. Men ändå.) Det är ett nederlag att ett land i EU:s hjärta inte lyckas lösa, utan tvärtom förvärra, den konflikten.
Under ytan ligger flera lager av historiska oförrätter. Belgien är en konstruktion från 1830 som aldrig har blivt en harmonisk enhet. Den fransktalande eliten bestämde – och förtryckte – under lång tid. Under första världskriget dog flamländska soldater som flugor för att de inte förstod franskan som officerarna talade. Det uppmärksammas med stora möten än i denna dag. Men de fransktalande glömmer inte att flamländska separatister ställde sig på tyskarnas sida under båda världskrigen. (Dessa konflikter finns verkligen! Flamländare och fransmän skyr varandra som pesten: Mycket märkligt i ett modernt europeiskt land.)
Den akuta tvisten handlar om vilka rättigheter de fransktalande ska ha i de flamländska kommunerna runt Bryssel (just i närheten av där vi bor). Men på den politiska dagordningen står också hur skattesystemet och socialförsäkringarna ska organiseras i framtiden. Den i dag rikare, flamländska delen vill inte betala för den fattigare, fransktalande. (Redan nu är t ex bilvägarna i Flandern mycket bättre än på den Vallonska sidan. Man känner i bilen när man passerar gränserna)
Det är begripligt att det blir politisk strid om dessa svåra frågor. Det olustiga är det upphetsade tonläget, de nationalistiska sångerna och att den politiska viljan att hålla ihop landet verkar svagare än på länge. Det bådar inte gott – vare sig för Belgien eller för Europa. (Nä, det känns verkligen olustigt. Men motsättningarna är stora och frågan är ju varför landet ska hålla ihop? De har ju en gemensam historia av svek. Är det något att bygga ett land på? Jag har verkligen inte något svar på den frågan, jag bara undrar. Problemet är väl den fattigare fransktalande delen - den söder om Bryssel. Hur ska de klara sig utan den mer välmående delen norr om Bryssel?)
Världen i ett nötskal. Tyvärr.
SvaraRadera