Haller Bos - och svenskan försvinner?

Nä - nu har upplevelserna slagit i taket! Idag var vi och gick i Haller Bos (ca 16 km från Waterloo) - den blå skogen. Och gissa om det var blått! Kilometer efter kilometer var marken i skogen täckt av blåvioletta vildhyacinter. Jag har aldrig sett något så vacker i hela mitt liv! TYpiskt att glömma kameran en sådan dag... Men jag lovar, vi ska åka dit igen och då ska det fotas. Fast det blir ju aldrig riktigt det samma på en bild förstås. Det är liksom mångfalden, ljuset och doften i kombination som gör det så speciellt. Min man sa att han nog alltid kommer att minnas den här synen.

Barnen (framförallt dottern) börjar glömma svenskan. Ja, kanske inte glömma bort den helt, men det blir liksom fel ord ibland. Antagligen har hjärnan börjat programmera om sig för mer engelska? Här om kvällen skulle hon fråga om pappa hade kindpussats med en dam. Frågan löd:

- Pappa, "kissade" du på henne?

Asgarv!!! Hon menade kysste men ordet kom på engelska i stället för svenska. Efffekten behöver man kanske inte kommentera...

Nya svenska ord blir det också. Efter att ha varit hos en kompis kommenterade dottern maten hon hade blivit bjuden på. Ja, det var pasta, ostsås och lax och hon förklarade vidare:

- Men jag åt det var för sig, för det var ingen god "kommendans".

Sedan rättade hon sig, för hon hörde att det inte lät riktigt bra:

- Nä, jag menar "komedi"...

Kombination, menade hon. Hi, hi. Det går nästan inte en dag utan att hon kläcker ur sig roligheter på grund av språkblandningen. Och det är verkligen inte någon tillgjord Dolph Lundgren-grej, utan tvättäkta överhettning av språkcentrum! Inte utan att jag blir lite orolig faktiskt. Hur kommer det att gå med svenskan? Både sonen och dottern stavar som krattor (likt sin mor eller ännu värre!) och inte verkar det bli bättre heller. Snarare är det på väg rakt utför. Kanske borde de få hemspråksundervisning? Fast hur ska de orka med det, när de går i skolan till halv fyra varenda dag???