Skrubbade knän och en cykeltävling

Igår kväll när vi var på väg till en kinarestaurang lyckades jag snubbla och slå i knäna rejält. Skrapsåren är väl inte så imponerande kanske, men fy fasen vad ont det gör i hela kroppen - mest vänster knä. Det gör fruktansvärt ont och såret är inte alls i paritet med det onda. Knät borde vara blått, gult och lila med tanke på hur det känns. Inte ens värktabletter fungerar något vidare, men det är väl bara att se tiden an. Eftersom jag kan gå och röra knäna trots det onda är jag inte särskilt orolig för att det skulle vara någon större skada. Man ska väl skratta sig lycklig som har knäskålar som tål stryk i stället...Idag var vi och såg en cykeltävling i Dinant. Det var var väldigt spännande att sitta och vänta på att cyklisterna skulle dyka upp i backen som vi valde att sätta oss i. Cyklisterna förekoms av polisbilar, polismotorcyklar, helikoptrar, bilar, bussar mm. Därefter kom tätgruppen på tre personer, varav jag lyckades fånga två med min kamera. Sedan tog det 7-8 minuter innan klungan kom. De swischade förbi på mindre än 30 sekunder. Sedan var det över. 10 mil T o R och en timmes väntan för mindre än 8 minuters underhållning... Men det var det värt! Vi stannade till i Dinant på hemvägen som välkomnade oss med denna spännande öppning i klippan. Den är kanske bara 70-80 centimeter bredare än vad bilen är. Häftigt - eller hur?!Sedan åkte vi linbana upp till deras fästning (som påminner ganska mycket om den i Namur). Jag är höjdrädd och flygrädd, så det var en upplevelse kan man säga. Jag har givetvis lyckats (*ironi*) projicera min rädsla på sonen också. Han börjar dock bli lite tonårsmorsk, så tillslut hoppade han in i linbanan och envisades med att titta ut och ner hela vägen upp. Här är en av de stupande väggarna upp mot fästningen.