... när man har en familj att ta hand om?! Hur tänkte jag egentligen? Att ägna tid åt en hund??? I så fall finns det ju massor av mer tid att lägga på familjen. Ja, varför inte utöka servicgraden ytterligare? Jag kan ju köra och hämta och lämna lite oftare, tvätta lite fler maskiner tvätt, laga mer mat och städa och tvätta mest varje dag. Det är klart att jag borde göra det!
Det är helt enkelt mitt öde att ge upp karriären, kollegorna och mig själv. Min lycka ska komma genom att de övriga i familjen har någon att ta avstamp ifrån. Jag är ju för fasen både mamma och fru. Borde skratta mig lycklig över deras fantastiska liv. Och tro mig det gör jag! Men var kommer jag in någonstans? Jag sitter övergiven och ensam hemma mest hela dagarna. Inte en jäkel plockar min smuttstvätt, tvättar den , hänger den och lägger tillbaka den i mina lådor. Ingen lagar mat som står framme när jag kommer hem. Ingen har spontant städat badrummet, torkat av spisen eller tagit fram dammsugaren. Fast det behövs ju inte när man har en heltidsanställd hemma.
Släktet hemmafruar har inte några egentliga behov. Framförallt inte av att bli bekräftade, uppmärksammade eller ompysslade. De älskar att vara ensamma hemma och gå runt och lalla mellan hushållsgöromålen mest hela dagarna. Om de promt vill "utvecklas" går de och tragglar franska verb en dag i veckan eller lägger håret. Då får de både intellektuell stimulans och förbättrar utseendet. I annat fall kan de alltid gräva ner sig i barnens och makens aktiviteter och intressen eftersom de har inga egna (och även om de skulle ha det, får de varken kosta, ta tid eller på något annat sätt hindra den övriga familjens aktiviteter).
Nä jag inser nu - min lycka ska komma genom andras intressen och framgång. Jag lägger ner det där jävla dravlet om hund. Slutsnackat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar, Jag är alltid så nyfiken på vem som varit här! :-)