Ja, så står det på disktrasan jag fick av svärmor i julklapp (på skoj alltså - bäst att förtydliga). Och ni kan inte ana hur rätt det är. Desperat är bara förnamnet. Jag är usel också. Jag sköter mitt "jobb" som hemmafru på riktigt låg nivå. Just nu ligger dammet i stora tussar på golvet. Garaget svämmar över tomflaskor. Köksbordet är fullt med smulor och en massa papper och "jox". Tvätten ligger ovikt i en stor skrynklig hög uppe i badrummet. Visserligen ren, men i alla fall. Kylskåpet är knökfullt av konstiga, gamla och illaluktande saker. Vissa saker tror jag inte ens går att identifiera...
Saken är den, att jag aldrig sökte det här jobbet. Jag har liksom bara fått det på köpet. Hemmafru är inte min grej. Åtminstone inte just nu och inte när jag inte själv fått välja. Jag gillar ordning och reda och när det är rent och luktar gott. Men jag vill inte göra allt själv. Ensam. När alla andra är i skolan eller på det framgångsrika jobbet. Medan jag städar, diskar och tjuväter choklad försvinner min egen karriär i ett töcken bort i horisonten. Och jag kan bara stå och titta på. Fast jag har ju "möjligheten" att förverkliga mig själv mellan kl 9-15 varje vardag förstås. Fyra av de timmarna ryker till ett desperat försök att distansarbeta. Återstår således bara två timmar att förverkliga mig själv på då. Om man avstår att göra hemmafrusysslor som att handla mat, diska, tvätta, städa... Nä, så där lyxig som man skulle kunna föreställa sig tillvaron är den inte - inte ur hemmafruperspektivet i alla fall.
FAST, jag gläds samtidigt åt min mans framgångar och min barns fantastiska utveckling. Tänk hur deras liv hade blivit om inte jag stannade hemma... Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar, Jag är alltid så nyfiken på vem som varit här! :-)