Fredag, regn och oro i kroppen. Hur ska det bli med vår fortsatta vistelse i Waterloo? Just nu lutar det åt att vi stannar till den 1 augusti 2011. Maken vill stanna "för evigt" känns det som...
Själv vet jag inte längre vad jag vill. När vi flyttade hit skulle jag absolut hem efter två år. Nu kan jag i stället tänka mig att stanna ett tredje och kanske till och med åka till ett nytt land. Men "expat"-livet skrämmer mig faktiskt. Det känns lite som ett låtsasliv. Hur länge kan man hålla på med det? Två år, tre år, fem år, elva år? Jag har sett exempel på alla. En del tappar fotfästet redan första året, andra har inte gjort det efter elva. Eller kallas det att anpassa sig? Och vilket är i så fall värst? Att bo utomlands 11 år och fortfarande vara på väg hem till Sverige i tron på att det är där det "riktiga" livet pågår, eller efter två år som expat tycka att det inte finns några andra alternativ än privatskolor, tjänstebil, pool och stora bostäder?
Jag villfortfarande hem och jobba. Tjäna mina egna pengar, pensionspoäng och erfarenheter. Kanske inte på heltid och helst med större ansvar än tidigare. Men vem kan lova det? Och vad är det jag lämnar?
Tror jag blir galen :-)(()()()()(
Vilket beslut ni än fattar blir det ju barnen som påverkas mest - var ska de vara "hemma" under resten av sitt liv?
SvaraRaderaJa, det är liksom den bagatellen som gnager mest... Vill vi visa dem "världen" eller låta dem bli "riktiga svenskar"? (Obs! Skrivet utan ironi) Det är faktiskt mycket svårare beslut än det kan verka.
SvaraRaderaJag tror faktiskt hemma är där ni ÄR, har ni det bra så har barnen det bra - "Where ever I lay my hat that´s my home..."
SvaraRadera