Deppardag

Idag kom deppigheten över mig. Jag höll på att börja grina när ungarnas kompisar hoppade in i bilen för att bli skjutsade till stationen av maken. Det regnar ute och plötsligt blir det så uppenbart att nu kommer hösten. Plötsligt känns allt så definitivt. Vi har verkligen lämnat Waterloo och en massa trevliga människor. Precis som vi tidigare lämnat Sverige och en massa andra trevliga människor... Usch vad jobbigt det känns. Just nu längtar jag tillbaka till Waterloo och samtidigt skäms jag över att jag inte i första hand längtar hem till Sverige. Fast jag längtar dit också.

Annat var det igår. Då blev jag bjuden på äppelvin av grannfarbrorn och vi satt där i solen och jag pratade på knagglig tyska.  Samtidigt kom det över en granntjej från ett annat hus och började prata med min dotter - på engelska. Just DÅ kändes det som att det kanske ändå finns ett liv efter Waterloo. Idag vet jag inte längre. Idag känns det bara tungt. Tungt utan vettigt internet, tungt utan telefon, tungt utan syskon, tungt utan vänner, tungt utan kollegor, tungt utan hundpromenadsmänniskor...

Ja, var fasen är alla hundmänniskor i detta land förresten??? Inte en hundpromenadskompis så långt ögat når. STÖÖÖÖÖN.

Och jag saknar svensk TV!!! Och svenska tidningar. Och svensk internetradio. Och föräldrarna. Och allt.

JAG ÄR JÄTTESTACKARS IDAG! (Om man försöker förtränga allt annat elände runt omkring i världen och vägrar sätta saker och ting i ett större perspektiv. Óch det gör jag idag. Så det så!)