Katastrof 1 (den näst värsta)
Hur lätt är det att jobba på distans när det belgiska nätet svajar värre än en vimpel i storm? OOOtroligt irriterande att vara så beroende av Internet att man nästan inte kan göra något alls. Idag hade jag tänkt arbeta med ett par webbsidor som jag är ombedd att granska och komma med synpunkter på- men det giiick ju inte!!! Frustration. Inte gick det att skicka mail eller ringa några samtal via Skype heller. Suck. Jag vill hem till Sverige och jobba på riktigt igen…
Katastrof 2 (den värsta)
Igår var jag och m
ålade. Då fick jag reda på att Lena som har ateljén ska flytta hem till Sverige igen. Det känns så himla tråkigt, när jag hittat ett så fantastiskt roligt och lärorikt ställe att vara på! Miljön och människorna i ateljén ger mig näring varje vecka. Det känns som om min källa till utveckling och gemenskap bara försvinner framför ögonen på mig. Vi grät en skvätt och drack kaffe tillsammans en stund innan vi ovanligt koncentrerat kastade oss in i våra målningar. Jag målade färdigt två tavlor, men fick bara med mig en hem. Tavlan är 100 cm x 100 cm och jag känner mig väl inte så där riktigt nöjd med den. Men den kändes ändå färdig tyckte jag. Kanske får jag gå på den med mer färg en annan dag. För det är så jag lärt mig att de stora konstnärerna jobbar…
Katastrof 3 (en liten en – jag erkänner)
Vädret är uruselt. Regn, blåst och kyla. Inte bra för humöret - heller.
Katastrof 4 (ständigt återkommande...)
Jag tycker jag betalar räkningar och skickar in papper till massa svenska myndigheter och företag hela tiden – men det tycks bara bli mer och mer. Jag försöker verkligen hålla ordning, men idag känns det som att jag drunknar i massa eländiga blanketter och formulär. Tar det aldrig slut?
Katastrof 5 (som borde gå att arbeta bort för den språkbegåvade eller slåss emot som miljöaktivist)
Alla reklam- och informationsblad på franska. Fattar typ inte någonting. Information blir det först när någon kan ta emot den och förstår att göra något av den. Och så hugger man ner massa träd för att ge mig den här informationen på papper. Inte riktigt klokt alltså. Tänk om man ändå kunde undanbe sig den här typen av onödigheter.
Hur lätt är det att jobba på distans när det belgiska nätet svajar värre än en vimpel i storm? OOOtroligt irriterande att vara så beroende av Internet att man nästan inte kan göra något alls. Idag hade jag tänkt arbeta med ett par webbsidor som jag är ombedd att granska och komma med synpunkter på- men det giiick ju inte!!! Frustration. Inte gick det att skicka mail eller ringa några samtal via Skype heller. Suck. Jag vill hem till Sverige och jobba på riktigt igen…
Katastrof 2 (den värsta)
Igår var jag och m
ålade. Då fick jag reda på att Lena som har ateljén ska flytta hem till Sverige igen. Det känns så himla tråkigt, när jag hittat ett så fantastiskt roligt och lärorikt ställe att vara på! Miljön och människorna i ateljén ger mig näring varje vecka. Det känns som om min källa till utveckling och gemenskap bara försvinner framför ögonen på mig. Vi grät en skvätt och drack kaffe tillsammans en stund innan vi ovanligt koncentrerat kastade oss in i våra målningar. Jag målade färdigt två tavlor, men fick bara med mig en hem. Tavlan är 100 cm x 100 cm och jag känner mig väl inte så där riktigt nöjd med den. Men den kändes ändå färdig tyckte jag. Kanske får jag gå på den med mer färg en annan dag. För det är så jag lärt mig att de stora konstnärerna jobbar…Katastrof 3 (en liten en – jag erkänner)
Vädret är uruselt. Regn, blåst och kyla. Inte bra för humöret - heller.
Katastrof 4 (ständigt återkommande...)
Jag tycker jag betalar räkningar och skickar in papper till massa svenska myndigheter och företag hela tiden – men det tycks bara bli mer och mer. Jag försöker verkligen hålla ordning, men idag känns det som att jag drunknar i massa eländiga blanketter och formulär. Tar det aldrig slut?
Katastrof 5 (som borde gå att arbeta bort för den språkbegåvade eller slåss emot som miljöaktivist)
Alla reklam- och informationsblad på franska. Fattar typ inte någonting. Information blir det först när någon kan ta emot den och förstår att göra något av den. Och så hugger man ner massa träd för att ge mig den här informationen på papper. Inte riktigt klokt alltså. Tänk om man ändå kunde undanbe sig den här typen av onödigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar, Jag är alltid så nyfiken på vem som varit här! :-)