Jag får be om ursäkt för min bloggtystnad. Anledningen är ångesten över att hitta nytt boende i Frankfurt. Det finns just nu ovanligt lite hus ute på hyresmarknaden och vi har svårt att bestämma oss... Ska vi ta ett lite för litet hus (130 kvm) med minimal (läs obefintlig) tomt, eller ska vi ha is i magen och vänta ytterligare? Flyttbussen går om två månader och vi vet fortfarande inte var! Jag och maken sover inte om nätterna och jag är rädd att ungarna ska "smittas" av vår ångest.
När det gällde de internationella skolorna i Frankfurt beslutade vi ju oss för att vänta. Detta är anledningen till att jag och ungarna bott själva i veckorna och maken veckopendlat till Frankfurt de senaste månaderna. Resultatet blev att de ändå inte kom in på den skolan vi hade hoppats på. Kvar på ruta ett alltså. Tänk om det blir likadant med huset? Att vi väntar och väntar, men det kommer inget bättre?! Det skulle ju kännas ganska jäkligt faktiskt.
Ångest. Ångest. :-(
...det bästa med bloggvänner är att se det från annat perspektiv,
SvaraRaderajag tänker att när jag själv har ångest, är jag mitt i det för virvlande tankeflödet.
men,
När jag läser hos dej tänker jag,
Se det från längre tidsperspektiv.
Tänk inte nån månad framåt, tänk ett år fram..
Då har det nog löst sig finemang och du kommer knappt ihåg vad det var du grubblade på nu:)
Jag själv vet hur svårt det kan vara,
Men när jag tittar tillbaka på mitt liv
Och allt jag oroat mej för, så har det alltid löst sig på nåt sätt,
Tiden i sig är ett kvitto på det;)
Jag tror ni kommer hitta ett kalas-boende och allt ordnat sej snart!( lätt för mej att säga)
Men så är det ju egentligen:)!
hang in there... Allt blir bra te slut jag lovar!
Styrkekram!!