Smärtbäraren - en upplevelse

I förra veckan fick jag en bok med posten från en av mina (inofficiella) bloggföljare - Åsa Nilsonne. När hon skrev att hon hade en inspirerande bok till mig tänkte jag genast att det måste vara en bok om mindfulness (sinnesnärvaro). Det är nämligen vad jag förknippar henne med, förutom håriga kinesiska nakenhundar som är den egentliga anledningen till att jag följer hennes blogg. Det började med att jag strax före jul för två år sedan köpte Åsas nyutkomna bok om Zelda. Sedan fick jag ytterligare en likadan till i julklapp, för den boken var liksom skriven till mig som nybliven kinesägare ;-) Zeldaboken banade väg till bloggen om Åsa Nilsonnes "hundliv" och där har jag blivit kvar som en trogen läsare. Jag brukar alltid vara väldigt nyfiken på människorna bakom bloggarna, men tydligen är jag inte så nyfiken att jag googlar på dem (fast det har jag gjort nu - jag erkänner).  I så fall hade jag ju fått se en mycket mer officiell och yrkesprofessionell sida av Åsa. Nu känner jag henne genom hennes arbete med sina hundar och de är en ganska läcker ingång tycker jag.

Åter till ämnet. Boken var inte någon instruktions- eller faktabok om mindfulness. Åtminstone är den inte klassificerad som det. Med posten kom "Smärtbäraren", en deckare som är väldigt annorlunda mot de deckare jag läst förut. Den är lättläst rent tekniskt, men utmanar samtidigt intellektet. Själv fick jag mig en rejäl funderare på vilket ansvar jag har och tar för mig själv och för andra. Ibland är det liksom lättare att ta hand om andra än sig själv. Alltså gör man det. Boken fick mig att fundera på hur jag ser på mig själv och min kropp. Jag har sedan barnsben alltid själv bestämt över min kropp och inte tvärt om. Fyrtio graders feber hindrade mig inte från att gå till skolan. Inte att jag var nyopererad heller. Som vuxen heltidsarbetande mamma har jag arbetat mig till panikångest (borta sedan många år genom egen stark vilja), högt blodtryck, övervikt... Men aldrig har jag tänkt att jag borde lyssna på min kropp när den säger stopp. Huvudet har bestämt att det inte finns tid för daltande. Resultatet är väldigt dåligt kan man ju konstatera så här i efterhand. Att gömma sig bakom sin kvinnligt vårdande roll och försumma sina egna personliga behov kan ju tyckas ädelt till en första början. Men vem lurar man egentligen? Och hur ädelt är det att ta över andras ansvar? De kanske inte ens har bett om det?!