Ibland tänker jag på det. Tänk om det händer mig något. Hur ska det då gå för ungarna? Ja, min man liksom räknar jag med ska klara sig... ;-) Men ungarna?! Klart att de klarar sig, det vet jag ju. Men man vill liksom att de ska få växa upp utan den typen av katastrofer. Man vill skydda dem från allt ont.
Ibland funderar jag på det, vad jag skulle säga till dem om jag visste att de var mina sista ord. Ja, vad säger man??? Att jag vill att de ska måla en massa roliga gubbar, hjärtan och råttor på min gravsten - bilder jag älskar? Eller att jag älskar dem för evigt? Eller att jag vill att de tuggar maten med munnen stängt, byter underkläder varje dag, borstar tänderna och sätter upp håret? Eller att jag vill att de ska veta att de ändå duger som de är? Eller att de ska njuta av livet och tänka positivt - ta vara på vad varje dag har att erbjuda? Att jag vet att de kommer att bli världens finnaste människor, eftersom de redan nu är världens mest underbara? Ja, vad säger man??? Jag älskar i alla fall mina ungar och min man över allt annat på denna planet. Jag hoppas att det skulle vara något som de tog med sig i så fall!
Här en vacker bild på de enda rosorna som finns vid vårt hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar, Jag är alltid så nyfiken på vem som varit här! :-)