Hemlängtan

Igår kväll bröt dottern ihop och bara grät, grät och grät. Hon längtade hem - hem till Sverige, till vår gamla stad, till vår gata och till vårt (föredetta) hus. Hon längtade efter sina kompisar, efter att bara kunna ta cykeln och cykla iväg, att kunna ta stadsbussen ner på stan att gå och handla själv på ICA. Sedan längtade hon efter våra tamråttor som vi hade under de senaste fem åren. Hon saknade inte bara de sista, som vi fick göra oss av med i och med flytten, utan varenda liten råttjäkel vi hade haft under alla år. Men speciellt saknade hon vår nakenråtta Doris som dog förra hösten. Hon saknade huset, den mysiga toaletten på nedervåningen, köket och vardagsrummet. Hon saknade vår trädgård, med äppelträd, vinbärsbuskar och hallon. Hon saknade alla kompisar som bara kom förbi. Möjligheten att ringa granntjejen och be henne komma över snabbt. Det gick att räkna sekunderna innan hon kunde se kompisen komma springande på gatan efter telefonsamtalet. Hon saknade klasskompisar, skolan, parken...

Det gjorde så ont i mig när hon satt där i min famn och bara grät och snorade i en sorg som tycktes oändlig. Vilka onda föräldrar utsätter sina barn för detta??! Jo, jag till exempel...

Varför har vi släpat med oss barnen till ett annat land, till en annan kultur, till nya vänner, nya omgivningar, ett nytt hus, en ny skola och ett nytt språk? Därför att vi (min man och jag) tror att detta berikar våra barn! Vi ser hur de fullkomligen suger upp ett nytt språk (engelska) och hur de i en av Europas bästa internationella skolor vuxit flera meter sedan i julas. Vi ser att de utvecklas i raketfart och vi gläds åt deras fantastiska framsteg. Men är det värt det?

Trots hemlängtan kan jag se att hon mår bra. Trots höga krav i skolan kan jag se att hon har det bra. Hon har skaffat nya vänner. Inte som ersättning till de gamla - utan just nya (fler) vänner. Hon skrattar och busar och känns väldigt närvarande i vardagen. Hela familjen mår bättre än under de senaste 12 åren skulle jag vilja säga. Ungarna har fått en mamma som är hemma om dagarna och orkar med dem på ett helt annat sätt än tidigare. Pappa kommer hem varje kväll och är hemma varenda helg. Pappas mobiltelefon ringer inte dygnet runt som den gjorde tidigare. Vi har kommit varandra mycket närmre och det känns jättebra!

Varför kommer då detta jätteledsna fram? Jag tror att det måste få komma ut. Jag har haft samma känsla - hemlängtan - själv den senaste veckan. Undrar om hon kan känna av det? Omedvetet? Hur som helst hade hon varit osams med en klasskompis på skolan igår. Jag tror att det kanske var den utlösande faktorn. Dottern gaskade upp sig under kvällen och sov gott i natt. I morse var det bara den gamla vanliga morgonsura dottern som kom kasande ner för trappan till frukosten.

Nu hoppas jag att hon "kommer igen" och att vi sedan får en välförtjänt semester hemma i Sverige. Det kan vi behöva allihop - för att få smälta det senaste halvårets alla intryck och känslor. För hur det än är - borta bra med "hemma" bäst!