Jag är inte ensam, jag är inte ensam, jag är....

Funderade på om jag skaffat några vänner här i Tyskland ännu. Nej, det har jag inte. Men det finns en massa människor som hälsar på mig och som jag ändå har någon form av relation till.

1. Jag börjar med grannarna. De är föräldrar till hyresvärden. Väldigt vänliga och generösa. De har försett oss med allt från äppelvin, vinduvor, äpplen och plommon till sallad och telefonnummer.
2. Sedan har vi damen på Feinkost buiken. Hon var en gång i Göteborg och lyssnade på Björn Skifs. Hennes stora idol! Hon lurar mig alltid att köpa mer än jag behöver bara genom att vara trevlig och givmilt låta mig smaka på alla delikatesser.
3. I tidningskiosken på hörnet brukar jag ofta stanna till efter morgonpromenaden med hunden. Där pratar jag några ord med ägarna och så brukar Tony (en svart liten hund) komma och tigga hundgodis ur min jackficka.
4. På byns gästhus "Gute Quelle" möts jag (vi) av vänliga handslag, goda råd och känner mig som "hemma". Sist vi var där glömde vi en påse med några brezel (kringlor) i. Och då kom kögaren springade efter oss i mörkret med påsen i handen. Snacka om service. :-)
5. De senaste morgnarna har jag sprungit på Helmi med mopsarna. Hon hade berättat om mig och min konstiga hund för en väninna och på söndag morgon klockan nio ska vi därför träffas och gå en runda med hundarna alla tre. Så att hennes väninna också får se min hund. Eller mig. Är osäker på vem som är den riktiga attraktionen här...
6. Tanja, dotterns kompis mamma. Vi har fikat ett par gånger tillsammans och hon är jättetrevlig. Hon kommer från Kroatien och har bott i Tyskland lika kort tid som vi. Hon bor inte så långt bort egentligen, men det är kanske inte någon man bara åker förbi.
7. Min hundtränare, som kör runt i en stor fet jeep, hälsar alltid glatt oavsett var jag möter henne. Hon vevar ner rutan och vinkar ut genom fönstret. I ur och skur.

Ja och sedan har jag en massa andra som jag ofta hälsar på och som hälsar tillbaka... Så som Kvinnan med schäfern, kvinnan med den grå hunden, killen som jobbar på pizzerian, gubben i pappershandeln, grannen med Leonbergern (en stoooor hund), granntanten som opererat minisken och som pratar huuuur mycket som helst (precis som om jag förstår vad hon säger...) och ja så finns det säkert några till.

Jag är inte ensam. Jag HÅLLER PÅ att långsamt bygga upp ett kontaktnät. Samtidigt som jag demonterar mina tidigare. Nu måste jag ringa lite vänner i Sverige och Belgien. Så att de inte glömmer bort mig. :-)