Å de va måååndags morgon...

...och dottern är hemma med förkyldning. Själv ställde jag mig på vågen i morse och kunde konstatera att den nu visar - 3 kg. Inget häpnadsväckande resultat direkt, men det är ju bättre än inget. Okej, jag fuskade lite förra veckan, men inte så mycket som man kan tro. Jag hoppas att det är mer än 3 kg fett som försvunnit, för jag har tränat 30-40 min fem dagar i veckan. Någon lite muskel borde det väl ha blivit också? Fast fortfarande kan jag inte känna något speciellt på kläderna eller se det på måttbandet. Måtte det hända något drastiskt där i alla fall, annars är det lätt att tappa sugen. Maken går ner i betydligt snabbare takt och känner sig väldigt peppad av det. Tror jag det. Hade jag rasat sex kilo under samma tid, hade jag nog känt att det var värt att jobba tre veckor till... Dessutom har han inte lika många kilon att bli av med, så han ser ju redan ett slut på eländet. Det gör inte jag. Men jag drömmer om ett smalare och hälsosammare liv. Och om att kunna presentera mig själv i en smalare "kostym". Som överviktig skriker ju din kroppshydda ut hur misslyckad och karaktärslös du är. Och tro't eller ej - men jag känner mig inte så. Hade varit läckert att med sin figur få utstråla hur "lyckad" man är som människa.. ;-)