Värsta hundmötet

...råkade jag ut för idag. Sid gick lös tillsammans med Buzz. Det brukar Sid få göra när vi inte är i tätbebyggt område eftersom han inte är överlycklig i koppel - en kompromiss vi båda gillar. Han är mycket säkrare nu och behöver inte skälla hela promenaden för att hålla obehöriga på avstånd. Vi mötte ett par hundar, Sid skällde ett par skall och så gick vi vidare. Funkade bra om man jämför med hur det var i början på våra promenader. Sedan mötte vi en schäferliknande hund, troligen någon mix. Husse gick med sin hund utan koppel och fick sin hund att sitta ner när vi skulle gå förbi. Såg stabilt och tryggt ut. Buzz som är rädd för stora hundar och "elaka" hundar reagerade inte alls på hunden. Han brukar ganska tidigt och tydligt tala om för mig om det är en otäck, eller oberäknelig hund vi möter. Sid skäller ett par skall och den stora hunden reser sig och travar (inte hotfullt, snarare nyfiket som jag uppfattar det) fram mot Sid. Ser fortfarande lugnt ut från båda hundarnas sida. Plötsligt blir Sid JÄTTERÄDD och börjar skrika som om hans sista stund är kommen och den stora hunden jagar (inte aggressivt är min uppfattning då han varken använder tassar, morrar eller reser ragg utan mer nyfiket/lekfullt?) iväg honom typ fem-tio meter. Husse ropa tillbaka sin hund och Sid springer skrikande (!) tillbaka till mig = räddningen. Efter denna episod morrar och skäller Sid i nästan två kilometer... Jag försöker låtsas som om ingenting har hänt, för att inte bekräfta hans rädslor. Men inom mig skriker jag av ilska och besvikelse över mig själv. Hur kunde jag låta det hända? Jo, för att jag inte är tillräckligt van och duktig med att träna och läsa av hundar helt enkelt. Tänk om jag förstört allt som vi uppnått de senaste dagarna? :-(( Sid hann i alla fall tystna innan vi kom hem. Det märktes att han var lite adrenalinstinn när vi kom in så jag gav honom lite massage och nu ligger han lugnt och sover.