Och så här gick det till med Buzz

Buzz fick somna in den 12 juli, samma dag som vår älskade blogghundkompis Rudi tyvärr också fick somna in. Vi hade tagit med oss både Buzz och Sid till Sverige och allt gick så himla bra. Men bara någon dag in på semestern tog cancern fart igen och knölen på benet blev större och hårdare på bara några timmar. Buzz som ääääälskade all människor och barn vimlade som vanligt. Men så började han lyfta tassen och vila när vi gick promenader fast han haltade inte. Och så sa han ifrån till syrrans 3-åriga dotter att han ville vara ifred. Tidigare på dagen såg det ut så här:

Maken och sonen tog så beslutet att Buzz måste få somna in. Det var inte panikakut men det såg illa ut och vi visste alla att det inte skulle bli bättre. På något vis var det skönt att någon annan än jag själv tog beslutet. Och det var faktiskt skönt att få vara omgiven av föräldrar och syskon i denna svåra stund. Först hade jag tänkt skicka min man och min pappa till veterinären, som båda ville vara snälla och låta mig slippa åka iväg. I sista stund kände jag att jag var tvungen att göra det själv i alla fall. Maken och jag åkte tillsammans till djurkliniken och Buzz hoppade glatt in i bilen och fick sitta i min famn på vägen dit. Han var helnöjd med att få följa med sin matte. Det kändes så himla grymt, men han litade totalt på mig. Nu skulle jag ta mitt ansvar och låta honom slippa lida. Men usch så hemskt det ändå var. Att först var införstådd med beslutet och sedan vara tvungen att genomföra det.

På djurkliniken hade de förberett ett litet dunkelt upplyst rum, med tända ljus och en teddyfilt. Det kändes som att gå in i ett avrättningsrum, samtidigt som det kändes att någon verkligen hade brytt sig om oss. Själva avlivningen gick väldigt lugnt och stilla till. Buzz fick först lite lugnande och sedan låg han i min famn och myste. Strax innan han fick sin insomningsspruta rullade han över på rygg och ville att jag skulle klia honom på magen när han låg där i famnen. Så det gjorde jag när han fick injektionen. Några sekunder senare var han död. (Och nu har jag snart suttit här och lipat i en timme igen... ) Maken och jag satt kvar länge och bara grät och grät. Vi fick in kaffe på rummet och när vi kände oss färdiga lade vi Buzz försiktigt på teddyfilten och sa adjö. Där och då beslutade vi oss för att skaffa en ny hund. Inte för att ersätta Buzz, men för att hedra Buzz som på ett så härligt sätt introducerat oss i hundarnas magiska värd.

Och nu kanske jag snart orkar börja berätta om vårt nya lilla underverk som precis flyttat in...