Igår började ungarna skolan igen. Detta innebar en tidig morgon och en tidig lång morgonpromenad med hundarna. Det kändes bra och samtidigt lite vemodigt. Nu börjar ensamheten igen tänkte jag när jag väl hemkommen satt med en kopp kaffe i handen och tittade på två utslagna hundar. Lagom till lunch började jag tycka ännu mer synd om mig själv. Men DÅ ringde det på dörren. Två amerikanska mammor som bor i vår lilla by kom förbi och jag spontanbjöd dem på kaffe (det enda huset hade hemma). Sedan var jag tvungen att hjälpa dem att hitta hem igen, så jag tog med mig hundarna och följde dem ända hem till sitt. Då blev jag inbjuden på ytterligare en kopp kaffe. Och så hade hela eftermiddagen förvunnit i ett enda svep. När jag åter kom hem klockan tre på eftermiddagen var jag rejält hungrig, så det blev tidig kvällsmat.
 |
| Sedan igår (efter 10 dagar) ligger de bredvid varandra. |
I morse droppade maken in vid sextiden på morgonen. För att komma direkt från Shanghai såg han oförskämt fräsch ut. Jag följde med ungarna till skolbussen och där träffade jag en av de amerikanske mammorna igen. Hon ville gärna följa med på min morgonpromenad sa hon. Så i morse fick vi sällskap hela varvet runt fälten jag och hundarna. Supertrevligt. Vid tio var vi sedan på hundskolan igen. Vi var bara tre elever idag - Sid, Leo och en liten 14 veckors taxvalp. Det funkade jättebra och de sista 10 minuterna fick våra hundar leka. De busade runt och hade det jättekul. Man blir verkligen varm i hjärtat när man ser hur glada och lyckliga de blir av allt spring. För att vara tax var kompisvalpen väldigt snabb. Det är nyttigt att möta sina fördomar...
Imorgon är jag och hundarna hembjuden på fika till en svensk väninna och på lördag är det Bad Soden-fest. Vi har redan fått en inbjudan till en familj på kvällen och har diskuterat att gå dit med de amerikanska familjerna på dagen. Snacka om annorlunda start på skolåret mot hur det har sett ut de senastefyra åren, då ensamheten många gånger varit alldeles för påträngande. Man blir glad av lite sällskap! :-))
Det där med ensamhet är inte alls roligt om det blir så påtagligt att väggarna skriker tystnad. Då jag blev sjuk och rätt snabbt blev sjukpensionär, inte ens 50 år fyllda, kändes det som någon klippte av snöret till allt som hade med tillhörighet att göra. Förfärligt. Såg alla köra iväg på morgonen och så stängde jag dörren och tänkte..jahapp och vad ska jag nu då hitta på...resten av mitt liv?Även om man är sjuk och inte orkar så vill man ju leva med kvalitet!
SvaraRaderaMan växer ju med uppgiften.Att ha trevligt sällskap är grädde på moset :)
kram
Fia
Härligt att höra att det går bra på både människofronten som dito hund! Sällskap och möten som man blir glad av ger alltid extra skjuts i vardagen:-)
SvaraRadera:-)
SvaraRadera