men vi har inte fått originalet ännu. Maken har dock fått den som en pdf, så det känns ju skönt. Flytten till Frankfurt närmar sig och fler och fler saker faller på plats. Samtidigt ser vi hur mycket saker som måste samordnas. Det som känns mest jobbigt för stunden är ut och inflyttningen. Vi måste ju korrelera allt med besiktningsmän, mätaravläsningar, flyttbilar, städning... Ännu så länge är inget av detta på plats. Igår bestämde vi dock vilken flyttfirma vi ska anlita (de angav att vi "bara" hade 65 m3 flyttvolym till skillnad från den andra flyttfirman som först angav 78 m3 men i offerten drämde till med hela 89 m3!!!). Idag har vi också lyckats boka in ett diagnostiskt test för ungarna på skolan i Frankfurt. De måste testas i matematik och engelska för att hamna i rätt nivågrupp och årskurs.
Här kommer några fina interiörbilder från huset vi hyrt. Bilderna är tagna då nuvarande hyresgäster bor där.
Föräldrabadrummet på ovanvåningen.
Ett av barnsovrummen.
Hallen uppe.
Trapphuset.
(Alldeles för) litet kök. Men fräscht och modernt.
Vardagsrum i vinkel.
Matrum i vinkel med vardagsrumsdel.
Ett av barnsovrummen.
Hallen uppe.
Trapphuset.
(Alldeles för) litet kök. Men fräscht och modernt.
Oh vad jag verkligen hajar!!! När vi flyttade hit till NZ så höll jag på att glida in i en psykos av alla blanketter och papper som skulle fyllas i. Och flyttfirman... allt är så självklart för dem. De snackar kubikmetrar hit och dit och själv fattar man ingenting. Hoppas barnen klarar sig bra!
SvaraRaderaSkönt med någon som känner eländet från "insidan". Att flytta från Sverige till Belgien var jättejobbigt och det här känns jobbigare ändå. Att "flytta på franska och tyska" kräver sin kvinna! :-)
SvaraRaderaMina föräldrar var diplomater så vårt liv innehöll massor av upp- och nerpackning. Min mor hittade till slut en metod som hon tvingade alla olika flyttfirmor att följa. Det blev en viljornas kamp som hon alltid vann.
SvaraRaderaLärorikt för oss barn att se...
Hehe. Tror inte att jag är så raffinerad ännu, men i värsta fall kanske jag blir det. Jag hoppas nog att Tyskland blir vårt andra och sista land, men har nu insett att man aldrig kan veta så noga. Spännande och lärorikt är det i alla fall att få möta nya människor och kulturer! Men vad är det jag missar och vill jag missa det? Hmmmm.
SvaraRadera