Svinkallt och om att vänja sig

I morse var det svinkallt när jag gick morgonpromenaden med hundarna. Sex grader kallt - det är kallt i Frankfurt. Nu hotar de med snö idag eller i morgon. Suck. Det är inte det jag längtar efter. Förra veckan började det lukta vår här. Koltrastarna sjöng och det var 5-10 grader varmt. Mycket bättre om du frågar både mig och hundarna. Nu är det i stället dubbla lager kläder som gäller. Men det funkar i alla fall. Det blev 70 minuters promenad i morse trots kylan. Tack och lov var det vindstilla.

Idag på morgonen! Isande kallt, men ack så vackert.

Själv försöker jag vänja mig vid min nya hund - Sid. Ena stunden älskar jag denna lilla lena, keliga, roliga, sällskapliga, vänliga goa skrutt. Andra stunden går han mig på nerverna. Jag som valt och valt och valt hund! Han skulle ju vara en tyst hund - men är tyvärr inte alls det. Sids skall är skarp och högt, som hos en större hund. Han larmar nya ljud och folk som rör sig ute på gatan. Men det kanske ändå inte sker mer än tio gånger på en dag och i tid kan det knappast handla om mer än fem-tio minuter. På nätterna är han tyst och sover lugnt. Värre är kanske att han skäller i princip ut alla hundar vi möter när vi är ute och går. Om möjligt börjar han 100 m innan och går sedan och "muttrar" i 50 m till. Tack och lov är det inte alltid möjligt...  Jag blir superstressad av detta. Jag "hatar" nämligen små skälliga hundar och har i alla år lovprisat min tysta älskliga Buzz. Om jag tillåter mig att vara lite försiktigt positiv verkar det ändå som att Sid skäller mindre intensivt och kortare tid nu när han har "känner" hunden vi möter. Kanske det finns hopp ändå? Please! Orsaken till att Sid skäller när vi är ute och går tolkar jag som ren och skär osäkerhet/rädsla. Därför skäller han inte lika mycket idag som igår, eller lika mycket igår som i förrgår. Men med tanke på hans ljudnivå och intensitet känns det dock fortfarande som alldeles, alldeles för mycket. I morse kändes det ändå inte så jävligt som tidigare. Vi träffade bara snälla hundar och Sid fick hälsa på några men inte alla. Jag lyckades lura honom att leta godis vid två tillfällen vid hundmöten. Då hade han inte tid att skälla på dem så mycket ;-)

Sid vägrar gå. Det är lite obehagligt det här. Jag vet inte riktigt vad, men något är det säger Sid.

Jag har tittat på massor av filmer på Youtube hur man ska göra vid "hundaggressivitet". Ser skitlätt ut, men de har ju hundar som ändå fokuserar på sin ägare lite nu och då. När Sid blir rädd blir han stel som en pinne och svår att kommunicera med. Jag antar att jag i början bara får acceptera att allt inte funkar optimalt. Han och jag kan ju inte lära oss allt på en gång. Just nu har Sid ibland fullt upp med att hålla koll på andra hundar, fåglar, bilar, konstiga saker, konstiga ljud, hotfulla saker, hotfulla ljud, koppel, hundkläder... Men miljöträningen måste ju börja någonstans. Jag har bestämt mig för att den börjar med våra dagliga promenader. Vi går förbi skolor med skrikande ungar, maskiner som låter, vi möter olika sorters hundar och människor. Det får kanske stanna vid detta ett tag till. Han har ju trots allt bara varit hos oss i två veckor.

Men kom nu Sid! Jag är trött på att vänta säger Buzz.

Håll med om att det är lite tragikomiskt. Jag var rädd för att hunden skulle vakta maten, att det inte skulle funka med Buzz, att den inte skulle gilla att åka bil, att han skulle vara skotträdd, att han inte skulle gå att lämna ensam och att den skulle pinka revir. Inget av detta är i dagsläget något problem. Det är i stället att han är så himla högljudd (mellan varven) som är problemet. Och att just denna hund skulle vara tyst hade jag ju redan "garantier" på från säljaren och genom valet av ras/raser. Trodde jag...

Buzz framstår fortfarande som den "optimala" hunden, även om man plötsligt kan skönja vissa svagheter när man jämför med Sid. Även solen har sina fläckar minsann. ;-)

Vi går en spännande vår till mötes!