Hundvalp?

Jag lurade hela familjen till Kasterlee (ca 10 mil bort) för att titta på hundvalpar. De har en hemsida på nätet och de verkar ha en väldans ruljangs på valpar. I min fantasi var det ett ställe dit man kunde åka och titta på en massa hundvalpar utan att någon ägare blev otålig eller irriterad över att man inte köpte en valp just där och då. Så fel jag hade. När vi kom dit frågade de vilken hund vi ville titta på. Vi stog som fån, men fann oss snabbt. Har man åkt så långt måste man ju i alla fall få titta och klämma lite ;-) Vi bad att få titta på de små chihuahuaorna (stavar men det så?) och en chinese crested valp. Åhhh så söta. Ungarna ville ta med kinesvalpen med det samma och det hade jag mer än gärna gjort. Sedan fick jag hålla en liten, liten chihuahuavalp. Den hade jag också gärna tagit med hem. Den skulle verkligen fylla sin plats som tamråtts-substitut! Men, man kan ju inte fylla hela hemmet med hundar har jag hört. Även om jag har god lust. När jag tänker på lusten att ha flera husdjur så ringer allt klokhetsklockorna i öronen. Ibland kan jag faktiskt önska att jag inte hörde dem så högt. Det är så förbaskat tråkigt att vara vuxen och förnuftig. I efterhand förbannar jag att vi aldrig skaffade råttbäbisar till exempel. Det hade varit en fantastsikt rolig erfarenhet som jag aldrig unnade varken mig eller ungarna. Tyvärr. Jag menar, hur dramatsikt hade det varit? Jag är dessutom säker på att vi hade haft avkastning för varenda tamråtta.

Ibland ser jag med avund på alla de vuxna som är barn i smyg... det vill säga de skaffar sig alla de där husdjuren som de önskade sig redan som barn. De verkar till och med lyckliga. Fastän min klokhetsfaktor säger att de inte borde kunna vara det. Tänk på allt ansvar och hur uppbundna de blir. Va?! Och ändå så verkar de oförskämt lyckliga och nöjda. Eller luras de kanske? Man undrar ju...